Vad är queer?

132 Pages·2016·0.74 MB·Swedish

by  Fanny Ambjörnsson

Fanny Ambjörnsson
Vad är queer?
Natur och Kultur
[email protected]
www.nok.se
Första e-boksutgåvan, 2010
© Fanny Ambjörnsson och Natur & Kultur, Stockholm
ISBN e-bok: 978-91-27-12796-8
ISBN tryckt bok: 978-91-27-11320-6(2008)
Innehåll
Inledning: Vad är queer?
1. En historik
2. Teoretisk bakgrund
3. Heteronormativitet
4. Sexualitet
5. Genus
6. Trans
7. Aktivism
Litteratur
Författarens tack
Inledning:
Vad är queer?
I en intervju i Sveriges Radios samhällsprogram Studie Ett år 2000, fick
Sveriges statsminister Göran Persson välja mellan att kalla sig queer eller
kommunist. Persson valde kommunist. Fem år senare upprepas frågan i en
intervju i den årliga Pridefestivalens magasin. Denna gång väljer Persson att
svara queer.
Hans kanske lite skämtsamma omsvängning i frågan blir en tydlig
illustration av queerbegreppets framfart i den svenska offentligheten. »Alla
älskar queer», förklarar Nina Lekander i tidskriften Arena, syftande på allt ifrån
politiker till aktivister och kulturarbetare. Och i sin inledning till antologin
Queersverige menar Don Kulick (2005a) att queer, till skillnad från i USA och
England, tagits emot med öppna armar av det svenska etablissemanget.
Men, vad är egentligen queer?
Svaret på den frågan varierar utifrån var jag söker. Frågar jag en äldre person
som vuxit upp i England eller USA blir svaret att queer betyder konstig, pervers
och sexuellt avvikande. Vänder jag mig till en student i genusvetenskap får jag
höra att queer är en teori om sexualitet och normalitet. Letar jag svaret bland
dagens unga, politiskt engagerade svarar de att queer är en form av aktivism. Ber
jag första bästa granne om hjälp blir svaret förmodligen att queer har att göra
med bögar, glamour och schlager (och låter jag Göran Persson förklara sig vet
jag uppriktigt sagt inte var vi skulle hamna!).
Faktum är att alla svaren kan betraktas som korrekta. Queer kan betyda allt
ifrån knäpp och avvikande till teori, omstörtande och aktivism på en och samma
gång. Ibland används det som en paraplybeteckning på gruppen homo-,
bisexuella och transpersoner (i vardagligt tal förkortade till HBT) och ibland
som benämning på personer som i största allmänhet faller utanför normen.
Sedan queer införlivades i svenskan för inte mer än ett tiotal år sedan, har det
alltså använts på en uppsjö olika sätt. När vi hör det nämnas i dagstidningar, på
TV, på universitetet eller i demonstrationståget är det därför ofta olika betydelser
som avses. Gemensamt för dem alla är emellertid att de på ett eller annat sätt
handlar om det »vridna», »annorlunda» eller upplevt perversa. Slår man upp
ordet i Nationalencyklopedin får man svaret att queer framför allt innebär ett
kritiskt förhållningssätt till det normala. Vare sig man pratar om en queer
arbetskamrat, bilmodell, teaterföreställning, teoribildning eller demonstration är
det alltså brottet mot normen som är det centrala. Och eftersom queer har sitt
ursprung i den homopolitiska rörelsen är det brottet mot sexuella normer,
strukturer och identiteter som står i fokus.
Varför, kanske läsaren frågar sig, ska vi då veta vad queer är?
Mitt svar är: för att queer är djupt samhällsrelevant. Queer, både som politisk
rörelse och som teori, uppmärksammar en rad förhållanden i samhället som har
att göra med genus, sexualitet och makt. Men i stället för att söka upprättelse och
tolerans för de personer som oftast diskrimineras på grund av sin sexuella
preferens eller identitet, riktar queer strålkastarljuset mot det påstått normala.
Snarare än att kämpa för att likställa homo-med heterosexualitet, uppmanar
queer oss att tänka bortom uppdelningarna. Att helt enkelt vända upp och ner på
antagandet att det finns ett normalt och ett onormalt sätt att vara en sexuell
kvinna eller man. På så sätt ger oss queer redskap att ifrågasätta samhällets för
givet tagna sanningar, vare sig det handlar om genus, sexualitet eller annan form
av normalitet.
Att queer ytterst sett handlar om brott och kritik snarare än en identitet,
handling eller person, innebär att det är svårt att ringa in och definiera. Samtidigt
är en av poängerna med begreppet att det är just svårdefinierbart, tvetydigt och
gränsöverskridande till sin karaktär. Tiina Rosenberg (2002) skriver i
Queerfeministisk Agenda att queer därför egentligen inte bör preciseras. Dess
uppgift är att röra om, störa och bryta upp kategorier, inte att själv förvandlas till
en. Då riskerar nämligen den kritiska potentialen att gå om intet.
Det här innebär dock inte att ordet med nödvändighet måste vara svårt att
förstå och därigenom uteslutande eller elitistiskt. I den här boken ska jag därför,
så begripligt jag förmår, försöka förklara vad queer är – både dess politiska
bakgrund och aktivism och den teori som under senare år kommit att kallas
queerteori.
Med tanke på bokens begränsade omfång kommer den teoretiska delen inte
att bli alltför djuplodande. Snarare har jag ansträngt mig för att ge lättfattliga,
verklighetsförankrade exempel på tankar som i strikt teoretisk form ibland kan
tyckas svårbegripliga.
Jag har också försökt att inte enbart upprepa en amerikansk
historieskrivning, trots att USA måste betraktas som den moderna queerteorins
födelseland. Queera tankar har naturligtvis också tänkts i Sverige (liksom i en
väldig massa andra länder) och queer aktivism har bedrivits här som där.
I bokens första kapitel beskriver jag den historiska bakgrunden och
uppkomsten av en queer rörelse och tanketradition. Det är nämligen omöjligt att
förstå dagens queerteori och aktivism utan att ha en bild av dess historiska
ursprung och utveckling. Kapitel 2–6 utgår från queer som teori och diskuterar
olika teman som queerteorin behandlar. Bokens sista kapitel ägnas en
genomgång av queeraktivismen som den ser ut i dagens Sverige. Här diskuteras
också den kritik som riktas mot queer både från feministiskt håll och från den
mer traditionella homorörelsen.
Slutligen vill jag påminna läsaren att boken bör läsas som en version av
queer som tanketradition och rörelse. Det finns naturligtvis olika sätt att beskriva
queer, som sätter andra frågor i fokus, väljer andra exempel eller teoretiker.
Detta är min tolkning.
Stockholm 2006
Fanny Ambjörnsson
1
En historik
»We’re Here, We’re Queer, Get Used To It!»
Detta var ett av de slagord som ropades under den årliga homosexuella
frigörelseparaden i New York 1990. Under samma manifestation delades ett
anonymt flygblad ut i 15 000 exemplar. Texten på flygbladet vittnade om en
ilska och trötthet över att som homosexuell alltid vara utestängd från den värld
där makten och privilegierna finns, att ständigt bli behandlad som en andra
klassens medborgare. Budskapet var att uppmana till uppror och ingjuta mod att
slå tillbaka:
Tillåt dig att vara förbannad över att priset för vår synlighet är att vi ständigt
utsätts för hot om våld – våld mot queers som i stort sett varenda del av
samhället främjar och bidrar till. Tillåt dig att känna vrede över att DET INTE FINNS
ETT ENDA STÄLLE I DETTA LAND DÄR VI GÅR SÄKRA, inte ett enda ställe där vi inte
utsätts för hat och angrepp, och självhatet och självmorden som »garderoben»
innebär.
Berättelsen om queerrörelsens födelse brukar ta sin början i denna händelse.
Flygbladet kom från gruppen Queer Nation, som bildats bara några månader
tidigare. Medlemmarna bestod av människor som också var aktiva i ACT-UP, en
aidsaktivistorganisation som på kort tid hade fått en enorm massmedial
uppmärksamhet genom uppseendeväckande aktioner som att invadera börsen i
New York och avbryta TV-bolagens nyhetssändningar. ACT-UP:s mål var att
bryta tystnaden och ignoransen kring hiv och aids, den epidemi som riskerade att
ödelägga stora delar av det manliga homo-och bisexuella samhället. Även Queer
Nation ägnade sig åt aidsaktivism, men ville också uppmärksamma andra frågor
som var viktiga för homosexuella. Med slagord som »queers bash back»
organiserade man till exempel gatupatruller för att skydda homosexuella mot det
ökade våldet på offentliga platser. Att vara queer innebar för dem inte endast
rätten att vara homosexuell i privatlivet, utan även friheten att kunna vara
offentlig med sin sexualitet.
Queer Nations aktioner byggde alltså inte på samförståndsanda. Tvärtom
uppmanade man till konfrontation och kompromisslöshet. Ett sätt att göra detta
var genom att återanvända namnet queer. På engelska betyder begreppet queer
»knäpp», »pervers», »avvikande» och användes från början av 1900-talet i
England och USA som ett nedsättande ord för homosexuella kvinnor och män.
Queer var ett av de skällsord som homosexuella hoppades skulle falla i glömska
när man på 1970-talet lanserade beteckningen »gay». Nu stod plötsligt de
homosexuella själva och skanderade ordet i offentligheten. Hur kom sig detta?
Från homofil till gay
I boken Queer Theory visar Annamarie Jagose (1996) hur utvecklingen mot en
queerrörelse måste förstås mot bakgrund av den tidigare homorörelsens historia.
Lite förenklat kan man dela in historien i tre faser. Dessa brukar i ett
angloamerikanskt sammanhang kallas den homofila, gay samt queer. Jagose
beskriver hur den tidiga så kallade homofila rörelsen, som framför allt verkade i
1950-och 60-talets USA och Europa, drev frågor om homosexuellas rättigheter
under ganska försiktiga former. I mångt och mycket gällde det att överleva i
samhällen som både juridiskt och socialt diskriminerade alla som överskred
sexuella normer. Därför handlade den tidiga homofila aktivismen ofta om att
skapa möjlighet till fredade mötesplatser och sociala aktiviteter för att motverka
isolering. I USA fanns grupper som The Mattachine Society och The Doughters
of Bilitis. I Sverige bildades 1950 RFSL, Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande.
Under 1960-och 70-talen förändrades den homofila rörelsen, från
försiktighet till större militans. I stället för att kalla sig homofil valde man
beteckningen gay. (I Sverige användes gay mer sällan om den politiska
aktivismen. Här talade man hellre om homosexuell frigörelse och lesbisk
feminism. Eftersom denna korta historik pendlar mellan ett svenskt och ett
angloamerikanskt sammanhang använder jag emellertid, för enkelhetens skull,
termen gay.) Där den homofila rörelsen hade inriktat sig på att försöka blidka det
omgivande samhället och försäkra dem om att homosexuella, trots sina sexuella
preferenser, var lika respektabla medborgare som heterosexuella, valde