Uppteckningar av åländsk folkmusik ett försök till inventering

32 Pages·2010·10.89 MB·Swedish

SIV EKSTRÖM
Uppteckningar av åländsk folkmusik
ett försök till inventering
Denna uppsats är ett försök ti II inventering av upptecknad åländsk folkmusik, såväl vi
sor som dansmelodier. De uppteckningar som gjorts sedan slutet av 1800-talet och
fram till i dag finns bevarade i olika arkivoch är till stora delar publicerade i ett flertal
olika utgåvor. Syftet med uppsatsen är att få klarhet i följande frågor: Hur många
åländska melodier finns upptecknade, vilket slag av melodier är det fråga om och hu
rudan är den regionala fördelningen?
U ppsatsen in leds med en kort historisk ti II ba kablick över u ppteckningsarbetet i Sve
rige och Finland. De upptecknare som verkat på Aland presenteras och sedan följer
själva inventeringen.
Materialet för uppsatsen består av litteratur, olika musikutgåvor och arkivens kata
loger. Litteraturen har främst använts för att belysa uppteckningsarbetets historia,
men även för att få glimtar av äldre åländskt musikliv. Muskikutgåvorna - främst någ
ra volymer ur Finlands svenska Folkdiktning (Fsvf), men också låt häften och visböcker
- har jag letat igenom för att hitta åländska melodier. Här finns en viss risk för misstag.
Melodierna i Fsvf är inte ordnade efter meddelare eller hemort, utan efter kriterier
som form och variantbildning. Då man söker efter melodier från en viss ort måste man
helt enkelt bläddra igenom hela volymen. Vid varje melodi anges meddelare och
socken. Känner man till meddelarnas namn kan man komma fram till deras melodier
genom ett meddelarregister som finns i varje volym.
Förutom Fsvf har jag tagit med alla publikationer jag känt till som innehåller
åländskt material. Risken är förstås stor att det finns publikationer som jag förbisett.
Arkivens kataloger, i det här fallet Folkkulturarkivet (FKA) och Folkloristiska instituti
onen vid Abo Akademi (IF), ger inte närmare upplysningar om det insamlade materia
let än Lex. "visor" eller "dansmelodier" och på grund av materialets omfattning har
jag valt att inte i det här skedet undersöka arkivsamlingarna utan endast ange i vilka
samlingar det finns åländskt material.
7.7. Uppteckningssträvanden i Sverige och Finland
Längre tillbaka än till lS00-talet kommer man inte i jakten på bevarade melodier ur
folkm usiken. Från lS00-och 1600-talen finns ensta ka vismelodier bevarade och dess
utom några visböcker som dock till största delen härstammar ur högreståndsmilljöer.
Under 1600-talet bedrev man ett visst insamlingsarbete i nutida mening. Genom att
studera folkliga visor, främst ballader, försökte man finna kvarlevor från den stolta
80
Uppteckningar av 51;ind,k folkmusik - ett för,ök till invE'ntering
forntiden. Den mest kända personligheten i det här sammanhanget är Olof Rudbeck
d.ä. som i sitt verk Atlantica ger prov på sin syn på den svenska historien. Den här ti
dens "antikvariska" insamlingar bevarade ett fåtal visor till våra dagar.
I början av 1800-talet väcktes igen ett intresse för folkets kultur, man sökte det rena
och ursprungliga. Utgångspunkterna liknar 1600-talets, liksom då kartlade man inte
den samtida folkkulturen för dess egen skull utan man riktade blickarna längre bakåt
till forntid och medeltid. Största delen av de insamlade melodierna var vismelodier
och det märks också på de första pu blicerade samlingarna: Svenska folkvisor från forn
tiden (1814-1818) och Svenska fornsånger (1834-1843). Ett undantag är Traditioner af
svenska folkdansar, utgiven av A.A. Afzelius 1814-15, som innehåller dansmelodier
från hela Sverige.
En av de tidigaste insamlarna i Finland var Carl-Axel Gottlund (1796-1875) som gav
ut den första finska samlingen folkmusik: Pieniä runo;a, Suomen po;i/len ratoxi
1818-21. Ett annat mera känt namn är förstås Elias Lönnroth (1802-1884) som på
1820-och 30-talen samlade materialet till det som senare skulle bli nationaleposet Ka
levala.
På finlandssvenskt håll var J.o.1. Ranckenl den verklige pionjären. Han var lärare
vid Vasa gymnasium och publicerade i apri 11848 ett upprop, "Ti II Fosterlandsvänner"
i tidningen II'marinen, där han uppmanade till insamling av den svenska be
folkningens minnen I dikt och sed. Som lärare uppmuntrade han sina elever att delta
i msamlandet och flera av hans medarbetare kom att göra betydande insatser som
upptecknare, t.ex. resepredikanten J.E. Wefvar och länsmannen i Replo!' O.R.
Sjöberg.
Rancken fick inget gehör för sina ideer i södra Finland och fick heller aldrig se sina
samlingar publicerade. Han lät själv trycka förteckningar över sina samlingar (1874,
1890).
I södra Finland togs de första insamlingsinitiativen av Nyländska studentavdelning
en som sände ut sina första stipendiater 1870. Ar 1887 utkom den första delen av "Ny
ländska folkvisor", den andra delen kom uppdelad i två häften 1893 och 1900.2
Svenska Litteratursällskapet, som bl.a. skulle tillvarata "de svenska folkdialekterna
samt hithörande folksång och saga", grundades 1885. Två år senare uppmanade Ernst
Lagus Litteratursällskapet att på. bred bas insamla folkloristiskt material, däribland vi
sor och dansmelodier, dels genom att annonsera och uppmana folk att sända in upp
teckningar, dels genom att sända ut stipendiater. En kommitte utarbetade ett cirkulär
med instruktioner för insamlare. Cirkuläret tyder på höga ambitioner och inflytandet
från Rancken är tydligt. AHa tänkbara grenar av folkkulturen skulle upptecknas och
man ger också råd om hur insamlaren ska gå tillväga:
"Dansmelodier upptecknas hälst efter gamla byspelmän, hvilka i främsta rummet uppmanas att spela
gamla danser, såsom polska, minett. engelska o.a .. hvilket icke bör avhålla en ifran att uppteckna ;iiven de
ras förrad af nyare danser. Obs.' S vidt möjligt, är böra danserna beskrifvas.".1
Trots att dansmelodierna behandlas utförligt i cirkuläret var det visorna som intres
serade upptecknarna mest ända fram till början av 1900-talet. Litteratursällskapet bör
jade vid den tiden efterlysa uppteckningar av dansmelodier och våren 1902 fick dåva-
81
Siv Ekström
rande eleven vid Helsingfors musikinstitut, Otto Andersson, ett stipendium för insam
ling av dansmelodier, lekar, spel, gåtor och ordspråk i några socknar kring Vasa. Hans
melodiinsamling imponerade på Litteratursällskapet och under åren 1903-07 inne
hade han stipendier för insamling avenbart folkmelodier.4
Svenska Litteratursällskapets stora serieverk Finlands svenska folkdiktning började
utkomma 1917. Två år senare fastslog man att Otto Andersson skulle ta hand om ut
givningen av visor och folkmusik inom serien. Hittills har följande delar utkommit:
Den äldre folkvisan (medeltidsballaderna), vol. V:1 (1934), Folkdans (Äldre dansmelo
dier), vol. VI A 1 (1963), Folkdans (Yngre dansmelodier), vol. VI A 2 (1975), Folkdans
(Bröllopsmusik), vol. VI A 3 (1964) och Sånglekar, vol. V 3 (1967). En volym innehållan
de vaggvisor är under arbete.
Hösten 1936 beslöt Svenska Litteratursällskapet grunda en institution för att ta hand
om sällskapets samlingar. Svenska Lltteratursällskapets folkkultursarkiv startade verk-
0110 Andersson var en skicklig upptecknare. Han har berälIar om spelmän som misstänkt all det varittrolle·
ri med i spelet d~ han "lärt sig" låtarna sj fort. Här är han på besök hos Erik Lönnberg i Hvillisbofjärd i södra
Öster ballen år 1912 Foto: 0110 Andersson. Svenska lilleratursällskapets folkkultursarkiv. SLS 105 b.
82
Uppteckningar av åländsk folkmusik - ell försök till inventering
samheten den 1 januari 1937 och har enligt stadgarna till uppgift "att leda och främja
en systematisk undersökning av det finlandssvenska bosättningsområdets folkkultur
och folkspråk".>
I Sverige utkom under åren 1922-40 i häften landskapsvis verket Svenska Låtar, vars
upphovsmän var Nils Andersson och Olof Andersson. Även där grundades ett arkiv
för att ge insamlandet fastare former. På initiativ av bl.a. Ulf-Peder Olrog tillkom
Svenskt Visarkiv 1951.
7.2. Åländska glimtar i tidiga källor
Två polskor i utgåvan Traditioner af svenska folkdansar är de äldsta uppteckni nga rna av
åländsk folkmusik som jag känner till. Hurt Afzelius kommit över dem är okänt och
det dröjer ända till slutet av 1800-talet innan några andra upptecknare hittar vägen till
Aland. I förordet till Den äldre folkvisan konstaterar Otto Andersson:
"Beaktansvärd är även den omständigheten all varken Aboland eller Aland har haft lika många intres
serade lokala upptecknare som de övriga svenska landskapen.""
Det verkar också som om inga utomstående samlare fattat intresse för Aland trots att
H.A. Reinholm redan 1835 skriver i Litteraturbladet:
"uppteckningen af Ålänningarnas sagor och sånger .. . är försummad tills det nu lär vara för ent."?
Man kan dock hitta omnämnanden om musik och dans i betydligt äldre källor. I föror
det till Äldre dansmelodier tar Otto Andersson upp det äldsta belägget han funnit för
dansstugor på landsbygden. Det är ett omnämnande i en dombok från Aland 1642 om
en dansstuga i Djäkenböle i Hammariand vid pingsthelgen.B Ett sockenstämmopro
tokoll från Saltvik 1660 innehåller ett omnämnande om dans på ett bröllop. Notisen
är dock dunkel och Otto Andersson tolkar det till att man dansat sångdans av den typ
som fortfarande dansas på Färöarna."
Ett rättsfall från slutet av 1700-talet tyder på att fiolen då var allmän som folk
instrument på Aland.lO Det finns också ett fåtal belägg för att nyckelharpan förekom
mit på Aland."
Från 1800-talet finns flere skildringar av bröllop på Aland. Gabriel Nikander skildrar
ett bröllop i Jomala 1887 där spelmännen har en central roll och spelar bland annat
in varje maträtt.'2 I den nyligen återutgivna Sommarresor på Åland skriver Emil Ner
vander 1872:
"Efter en längre väntan tog spelmannen plats p;) bänken överst i rummet. Efter n, gra kvintileringar p fio
len stämde han upp en vals och rummet fylldes av dansande par .. . De di!nsande fortsatte dansen utan
all växla om damer å länge spe>lmannen spelade. Strax efter valsen följde den s.k. schatiskan (SchOllis) med
dess olika variationer tv -, tre-och fyrstigare. D;irp, polkor och andra smärre danser, de flesta av sjöfolket
,nlärda i England och därifran överflyttade till Aland."l\
83
Siv Ekström
7.3. Folkmusikupptecknare på Aland
1.3.1. Fyra upptecknare före 1900
Den äldsta samlingen i Folkkulturarkivets samlingar som innehåller melodimaterial
från Åland är Karl Ekmans från åren 1890-92. Karl Ekman, som då studerade musik
och som senare skulle bli en känd pianist och musikpersonlighet, fick mycket beröm
för sina tre somrar i fält av Ernst Lagus. Flera av de sånger Ekman tecknade upp arran
gerade han omedelbart för kör och det är förresten han som år 1882 tecknade upp "En
sjöman älskar havets våg" som folkvisa från Åland. Karl Ekman hade den "västfinska
skärgården" som sitt arbetsfält och i samlingen ingår visor och dansmelodier från väst
ra Åland och Föglö.
Bland SLS stipendiater under 1800-talet finner man ytterligare tre som ägnat sig åt
insamling på Åland. Sommaren 1893 samlade J. Torckell bland annat folkvisor och
ringlekar (utan melodier) i Saltvik, Geta, Vårdö, Kumlinge, Brändö och Sund. I sin re
seberättelse ger han följande beskrivning av situationen:
"Kanske mer än annorstädes hotas folkvisan p~ de ländska öarna till följd av ålänningens nära beröring
med andra folk och alltmer tigande hyfsning att blifva undanträngd af elen nyiHe och modernare konst
diktningen. Är efter r vinner den senare ,111t större inslag äfven i den åländska bondens stuga, och man kan
trygt säga, att redan ungefär hälften av de visor, som sjungas af allmogen p Åland, höra till sistnämnda
diktslag. Äiven har elen egentliga folkvisan här liksom annorstädes under senare år altmer förlorat i värde.
De gamla priiktiga riddarvisorna och romans rna harva fåll vika för innehållslösa kärleks- och sjö
nlansvisor./l14
Sommaren 1894 samlade Johan Alex. Sjöblom in 237 visor, varav 171 med melodi
er, i Jomala, Föglö och Lemland . I sin reseberättelse förklarar han orsakerna till att inte
alla visor upptecknats med melodier: elva stycken är vaggvisor som alla har samma
melodi och ibland har. det "vid vissa til~fällen och under särskilda förhållanden varit
mig omöjligt att uppteckna någon sådan". Han nämner också att han så mycket som
möjligt försökt undvika sådana visor som blivit inlärda från visböcker. Sådana före
kommer i stort antal, påpekar han, och sådana visor anser han inte kan betraktas som
äkta folkpoesi.1-
Den tredje stipendiaten är Alfon Takolander som reste runt i Åboiands och Ålands
skärgård sommaren 1898. Han skulle senare bli iöreståndare för Ålands folkhögskola
och folkskoleinspektör. Iakolander intresserade sig för hela det follkloristiska området
och samlade förutom visor och dansmelodier även gåtor, ordspråk, historiska säg
ner,tydor och bomärken. I sin reseberättelse redogör han noggrant för sin skörd från
varje socken. Melodiuppteckningarna uppger han att han fått hjälp med av orgelnis
ten A Rosander i Föglö och orgelnisteleven A. Fredriksson i Kumlinge.16
7.3.2. Otto Andersson & Co
Otto Andersson var en av de första upptecknarna som var kapabel att teckna upp me
lodier genast då de framfördes. Tidigare insamlare hade antingen lärt sig melodierna
utanti II för att senare med hjälp av något i nstru ment skriva ner dem, eller helt fått förli-
84
UpptE'ckningar av ill;indsk folkmusik - ett försök till inventering
ta sig på hjälp från musikkunnigare medarbetare. (Ett undantag från detta var naturligt
vis Karl Ekman).'?
Otto Andersson fick sitt första insamlingsstipendium 1902 och ägnade därefter yt
terligare fem somrar åt uppteckningsverksamhet. Han var själv uppvuxen i Vårdö på
Aland och hade där som ung spelman lärt sig låtar efter de äldre spelmännen. Några
av Anderssons uppteckningsresor gick till Aland, men det var Österbotten som egent
ligen lockade honom mest. Där fann han en levande tradition med menuetter och
polskor, ålderdomliga melodier som han aldrig hört hemma på Aland.'R
Sommaren 1904 besökte han Föglö, Kumlinge, Saltvik, Sund och Vårdö och i rese
berättelsen konstaterar han att "ringdanserna eller i allmänhet lekar med sång ovan
ligt rikligt förekomma på Aland medan de däremot äro fåtaligare i norra Öster
botten." ''1
Sommaren 1905 reste Otto Andersson i Österbotten (Jeppo, Munsala, Oravais och
Vörå), samt på Aland. 1 reseberättelsen konstaterar han att fiolspelets glansperiod på
Aland tagit slut en mansålder tidigare än i Österbotten. De gamla danserna saknades
nästan helt på Aland .
. "Av de besökta >ocknarna Eckerö, Geta, Fimtröm och Jomala, blef den sistnämnda endast delvis under
sökt. Jag var för mycket bortskämd af goda och värdefulla melodier, för att kunna halla ut med att uppteck
na senare tiders obetydliga melodier, som här mest bjödos."2o
Trots allt lyckades Otto Andersson ändå hitta några gamla åländska spelmän som
kunde spela polskor: den 90-årige kantorn Gustaf Öhman i Saltvik, samt Kumlinge
kantorn Evert Silander och Erik Wilhelm Eriksson i Eckerö, båda i 70-års åldern.
Förutom Otto Andersson var det bara Edvin Hedman som under den här tiden teck
nade upp folkmusik på Aland. Edvin Hedman var sånglärare i Helsingfors och gjorde
insamlingsfärder i västra Nyland 1908-09. Han räknas som den enda mer betydande
insamlaren vid sidan av Otto Andersson. 1h a ns samling, som är nr 204 i FKA fin ns ock
så ett antal visor och dansmelodier från Kökar.
Ar 1919 hade Otto Andersson fått i uppdrag att sköta utgivningen av visor och dans
melodier inom serien Finlands svenska folkdiktning. Vid genomgången av det insam
lade materialet fann han några "vita fläckar" på kartan, dvs områden som var dåligt
eller inte alls representerade i samlingarna. De som fick i uppdrag att komplettera
~amlingarna från Aland var Greta Dahlström (född Stenbäckl, Alfhild Forslin (född
Adolfsson) och Emil Johnsson."
Emil Johnsson var själv hemma från Geta, och en del av hans material kommer däri
fdm. 1 hans samling i FKA, daterad 1921, finns också visor från Brändö, Eckerö, Fin
ström och Hammariand.
Både Greta Dahlströms och Alfhild Forslins huvudsakliga uppteckningsarbete ägde
rum i Abolands skärgård, men de kom också att besöka några åländska skärgårdskom
muner. Greta Dahlström har tecknat upp visor på Föglö och Kökar, medan Alfhild
Forslin också besökte fasta Aland. Sommaren 1929 hade hon i uppdrag att som SLS:s
stipendiat sam I~ fol km usi k i Alands yttre skärgård. Hon besökte då Lemla nd, Lumpar
Iand och Föglö. Mest visor fick hon i Lumpariand och konstaterar i reseberättelsen:
85
Si" Ekström
Olto f\nc!('r." on. Fala: Åland Mu f?UIll.
86
Uppteckningar av åländsk folkmusik - ett försök till inventering
Otto Andersson och Emil Johnsson på spelmansstämma på Jan-Karlsgården någon gång på 1960-talel. Två
musikpersonligheter med rötter i den åländska spelmanstraditionen. Foto: Alands Museum.
"Märkligt är, Jtt fasta Aland bättre bevarat sångtraditionen än skärg rden. Ju längre ut till havs, desto färre
visor. I norra Föglö, de s.k. Vargskären, var det nästan omöjligt att komma över n gan visa .... Även fiol
musiken har förlorat sina äldsta skatter. Sorgligt nog ha de många unga spelmännen p Aland ägnat sin
konst t den modärnaste dansmusiken."22
Alfhild Forslin har också gjort uppteckningar i Jomala, Mariehamn, Brändö och
Kökar_ll
7.3.3_ Alands spelmansgille
I november 1953 bildades Ålands spelmansgille - eller Ålands spelmansförbund som
det kallades till en början - av ett antal spelmän på ett möte som den rikssvenske spel
mannen Jon Erik Öst var en av initiativtagarna till. Det var inte bara det mötet som in
spi rerades västerifrån. Redan i si utet av 40-talet hade Fi nströms spel ma nslag bildats ef
ter svenskt mönster. Också repertoaren var svensk: man hade kontakt med bLa.
Stockholms spelmansgille och spelade låtar ur deras repertoar, till stor del låtar från
Hälsingland som då var väldigt populära i spelmanskretsar.
87
Siv Ekström
Tv av initiativtagarna till bildandet av Ålanus spelmansgille: längst till höger den rikssvenske spelmannen
Jon-Erik Öst och bredvid honom" magister Eriksson", Jan-Erik Eriksson, rektor för Ålands iolkhögskola och
m ngårig ordiörande för Ålands spelmansgille. Med pa bilden är också iru Ester Öst och Paul Lindman. Bi
lden är tagen på Solbacka 1954. Fotot tillhör Paul Lindman.
Det nybildade spelmansgillet fortsatte med de svenska låtarna, men man började
också ta upp åländska låtar på repertoaren. Gillets första ledare, Gösta Bryggman, res
te runt på Aland och ledde övningar med grupper av spelmän i de olika socknarna och
tecknade samtidigt upp låtar för gillets behov. Till en början spelade man de åländska
låtarna unisont och någon av spelmännen sekunderade ibland på gammalt vis.
Så småningom började Gösta Bryggman arrangera låtarna för två fioler och 1958
samlade man 251åtar och gav ut dem i det första aven serie häften som i dag omfattar
9 stycken, dvs totalt 225 låtar. Arbetet på ett tionde häfte pågår.
Gösta Bryggman var son till //Sunds sockens bästa spelman//24 Karl Emil Bryggman,
vars far och farfar hade varit kända spelmän i Rimito. K.E. Bryggman flyttade i unga år
till Aland tillsammans med sin far. Han spelade både fiol, cello, klarinett och flöjt och
var mycket anlitad på fester och bröllop. Sönerna Lorentz (1895-1982) och Gösta
(1897-1972) började tidigt spela fiol och deltog redan 1908 i spelmanstävlingen i
samband med sång- och musikfesten i mariehamn. Båda kom sedan att ägna sig åt
musik, Lorentz som organist i Helsingfors och Gösta som violinist i Sverige, för att se
dan som pensionärer spela en aktiv roll i folkmusiklivet på Aland.//25
I det första av spelmansgillets låthäften, Åländsk folkmusik för två fioler, är 13 av de
25 låtarna upptecknade av Gösta Bryggman, dessutom är en hans egen komposition.
Totalt finns 56Iåtar upptecknade av Gösta Bryggman utgivna i serien. Övriga uppteck
nare är Otto Silander, som är representerad med ett tiotal låtar, Alf Andersson, Ragnar
88
Uppteckningar av aländsk folkmusik - ett försök till inventering
Boman, Lorenz Bryggman, Valter Hamnström, Sture Isacsson, Torvald Jansson, Lars
Karlsson, Ole Lindström, Fritiof Lindholm, Lars Nordblom och John Akerfelt. Dessut
om har man utnyttjat SLS:s samlingar: 84 låtar är upptecknade av Otto Andersson, fem
av Alfhild Forslin, enstaka låtar av Alfons Takolander, Emil Johnsson och Karl Ekman.
Gösta Bryggman var inte främst intresserad av att dokumentera låtarna för deras
egen skull utan han ville få fram en fungerande repertoar för spelmännen. För att få
ett användbart låtmateria I drog han sig i nte för att frisera låtarna när så behövdes. Spel
mannen Julius Clemes, "Mickels-Julle", i Saltvik har berättat hur han och Gösta reste
till Abo för att kopiera låtar ur Otto Anderssons samlin.gar för gillets behov. (Detta var
i mitten på 50-talet innan instrumental melodierna i Fsvf publicerats.) Enligt "Mickels
Julie" fanns det många låtar som inte gick att använda, "de' va' inga musik i dom", och
en del av dem "gjorde Gösta om, så att de' blev musik". Detta kan man lätt kontrollera
genom att jämföra låtar upptecknade av t.ex. Otto Andersson i gillets häften och i Fsvf.
När det gäller låtar som Gösta Bryggman tecknat upp är det betydligt svårare att uttala
sig om i hur stor utsträckning låtarna är bearbetade eftersom originaluppteckni ngarna
inte är tillgängliga.
2. Publicerat material
2.7. Traditioner af svenska folkdansar
Den äldsta utgåvan av spelmanslåtar där åländska låtar ingår torde vara Traditioner af
svenska folkdansar, som utkom med två hälften 1814 och två häften 1815. Trots att ver
ket utgavs anonymt torde det vara klart att utgivarna, och därmed också i nsamlare och
arrangörer, var Arvid August Afzelius (1785-1871), utgivare av Svenska folkvisor från
forntiden, och Olof Ahlström (1756-1835), organist och kompositör i Stockholm.26
Utgivarna skriver i förordet:
"Att rädda några dyrbara lemningar af fordna tiders musik för dans och lekar, hvilka till en del ännu lefva
blott i de gamlas minne och snart skulle alldeles förgätas, är ändamålet med detta anspråkslösa arbete."27
Enligt tidens krav är alla melodier arrangerade för piano. Två av låtarna, båda pol
skor, uppges vara från Aland, de övriga 140 melodierna är väl spridda på de olika
svenska landskapen.
2.2. Finlands svenska folkdiktning
2.2.7. Den äldre folkvisan
Den första av musikvolymerna i serien Finlands svenska folkdiktning, Den äldre folk
visan, utkom 1934 och omfattar de ballader som upptecknats i Svenskfi nland. Av totalt
645 balladvarianter är 68 upptecknade på Aland. Den rikligaste balladskörden har
upptecknarna fått i skärgården. Från Föglö och Vårdö kommer tio varianter, från Kö
kar tretton.
89