Underbara dagar framför oss : en biografi över Olof Palme

681 Pages·2010·6.79 MB·Swedish

by  Henrik Berggren

Henrik Berggren
Underbara dagar framför oss
En biografi över Olof Palme
Norstedts
Besöksadress: Tryckerigatan 4
Box 2052
103 12 Stockholm

www.norstedts.se

Norstedts ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB,
grundad 1823

© Henrik Berggren 2010
och Norstedts, Stockholm 2010
Redaktör: Ingemar Karlsson
Omslag: Miroslav Šokčić
E-boksproduktion: Elib AB 2010
ISBN e-bok 978-91-1-303579-6
ISBN tryckt utgåva 978-91-1-301708-2
Les beaux jours sont devant nous.
FRANSKT ORDSPRÅK CITERAT AV OLOF PALME 1968

Tidens förvirring och bristen på pålitliga källor skapar problem för den
historiker som strävar efter en klar och obruten linje i sin berättelse. Omgiven
av bristfälliga fragment som alltid är för kortfattade, ofta obskyra och ibland
motsägelsefulla tvingas han att sammanställa, jämföra och gissa. Och även om
han aldrig borde blanda ihop sina gissningar med fakta kan det hända att en
insikt om den mänskliga naturens starka passioner vid något enstaka tillfälle har
fått ersätta bristen på historiskt material.
EDWARD GIBBON
Förord
Lördagsmorgonen den 1 mars 1986 vaknade jag av att klockradion gick i gång.
Ett grått förmiddagsljus strilade in genom fönstret och i bakgrunden hördes det
avlägsna slamret av spårvagnar. Min hustru och jag hade precis kommit tillbaka
till Sverige efter att ha bott nästan två år i Kalifornien. Vi hade en gigantisk
gammal våning vid Järntorget i Göteborg med en takhöjd på 3,5 meter och ett
omfattande renoveringsbehov. Jag tittade sömndrucken upp mot den spruckna,
rosenformade stuckaturen i taket och lyssnade förstrött på radion. Efter ett tag
insåg jag att något var allvarligt fel. En kvinnlig reporter höll på att sammanfatta
den svenske statsministern Olof Palmes liv med det torra, avmätta tonfall som
används när en känd person plötsligt har avlidit. Det var obegripligt. Allt hade
varit normalt i Sverige föregående kväll.
När vi väl läst morgontidningen började bilden klarna. Det var ingen statskupp
eller revolution. Olof Palme hade blivit skjuten klockan tjugo över elva
föregående kväll i centrala Stockholm på väg hem efter ett biobesök. Någon
mördare var ännu inte gripen. Regeringen hade blixtinkallats och Ingvar
Carlsson, som var vice statsminister, hade på lördagsmorgonen utsetts till
regeringschef. Alla underhållningsprogram i teve ställdes in.
Kondoleanser strömmade in från hela världen och människor samlades på
mordplatsen och lade ner blommor. I USA, där vi bott på gränsen mellan den
idylliska universitetsstaden Berkeley och det socialt utsatta Oakland, hade vi
ibland kunnat höra pistolskott om nätterna. Men nu var vi hemma i Sverige, en
upplyst plats där ingen skulle falla igenom det sociala skyddsnätet och inga
mörka gränder skulle vara farliga på nätterna.
Under de närmaste dagarna klagades det över att regeringen inte utlyste
landssorg. Experter förklarade att det var juridiskt omöjligt enligt den svenska
författningen. Men saknaden låg ändå tung över landet. I medierna vittnade
statsmän och politiker från hela världen om sin starka personliga sorg. Det var
som om svenskarna först nu verkligen insåg Olof Palmes internationella
betydelse. På söndagskvällen – 48 timmar efter mordet – anordnades en
minneshögtid i centrala Göteborg. Fyrtiotusen människor gick med facklor i
minneshögtid i centrala Göteborg. Fyrtiotusen människor gick med facklor i
händerna längs stadens stora paradgata Kungsportsavenyn fram till Götaplatsen.
För första gången i mitt liv upplevde jag den nationella samhörighetens kraft,
känslan av att vara sammanlänkad med andra människor i en ödesgemenskap.
Jag tittade på människorna omkring mig – arbetaren i keps, punktjejen, den unge
invandrarkillen, det välklädda medelålders paret – och kände en ömhet för dem
alla. Det spelade ingen roll var vi kom ifrån, vilka gudar vi dyrkade eller vilken
ideologi vi hade. Vi hade just drabbats av en förlust som band oss samman.
Vad var det vi sörjde? Som alltid vid dödsfall var sorgen en blandning av
saknad efter en människa och en insikt om vår egen förgänglighet.
Olof Palme hade alltid funnits i mitt liv. Jag var ett år gammal när han som
trettioåring tog plats i Sveriges riksdag 1958. När han valdes till
socialdemokratisk partiordförande och statsminister hösten 1969 var jag tolv år
och hade vaknat till någon form av politisk medvetenhet. Under de närmaste
åren beundrade jag honom för hans ställningstagande mot Vietnamkriget. Jag
blev stolt när jag såg klipp från amerikanska teveprogram där han på lysande
engelska försvarade Sveriges rätt att kritisera USA. Under andra hälften av
sjuttiotalet gjorde jag en föga originell utflykt vänsterut, men när den väl var
avklarad framstod Olof Palme återigen som det självklara valet. Jag röstade på
honom när han återtog makten 1982 och även i valet 1985. Då avlämnade vi
våra röster på generalkonsulatet i San Francisco och eftersom vi visste att vi var
på väg hem hade det känts som om vi inte bara valde Olof Palme utan även
Sverige. Nu stod vi på Götaplatsen och sörjde honom.
Alltför snabbt efter mordet övergick sorgen i förvirring och ilska. Den svenska
polisen visade sig vara mer inkompetent än någon kunnat föreställa sig. I stället
för att säkra alla spår och vittnen på brottsplatsen ägnade sig spaningsledningen
åt fantasifulla konspirationsteorier riktade mot utlänningar eller svenska
medborgare av utländsk härkomst. När det sommaren 1988 avslöjades i
medierna att den socialdemokratiska regeringen anlitat privata spanare som
använt sig av illegala metoder tycktes det som om ämbetsmannastaten Sverige
förvandlats till en bananrepublik. Till slut började polisen uppmärksamma
Christer Pettersson, en kriminell missbrukare som förmodligen var mördaren.
Han blev dömd i tingsrätten, friad i hovrätten och avled 2004.
Uppmärksamheten kring det ouppklarade mordet – med alla vansinniga
konspirationsteorier och självutnämnda privatdetektiver – ledde till att Olof
Palmes liv hamnade i skuggan av hans död.
Om någon hade talat om för mig den där marskvällen på
Götaplatsen 1986 att jag drygt tjugo år senare skulle skriva en biografi över Olof
Palme hade jag inte trott dem. Då såg jag mig själv helt som en blivande
historiker, specialiserad på artonhundratalet. Men saker går inte alltid som man
tänkt sig. Jag hamnade på den stora morgontidningen Dagens Nyheter, först på
kulturredaktionen och sedan på ledaravdelningen. Och en söndag i slutet av
februari 2006 hade jag jourtjänst. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva
om tills någon påminde mig om att det i veckan var tjugo år sedan Olof Palme
mördades. Min entusiasm var måttlig, jag hade svårt att se vad det fanns för nytt
att säga. Men jag beställde fram klippkuverten och började läsa.
När jag bläddrade bland de spröda, gulnade klippen insåg jag plötsligt att Olof
Palme tillhörde en annan tid. Under de två decennier som gått sedan mordet hade
världen förvandlats på ett oåterkalleligt sätt. Palme var nu inkapslad i den epok
som har kommit att kallas ”det korta
nittonhundratalet”. Han var född 1927, nio år efter första världskrigets slut, och
dog tre år före Berlinmurens fall. Hans barndom utspelade sig under det svenska
folkhemmets första stapplande år. När slaget om Stalingrad rasade var han
tonåring. Han blev vuxen precis vid krigsslutet och genomkorsade det förödda
Europa som studentledare i början av femtiotalet. Som ung
socialdemokratisk politiker formulerade han sextiotalets välfärdsideologi. På
sjuttiotalet gick han i spetsen för de reformer som gjorde Sverige till ett av
västvärldens mest jämställda och jämlika länder. I början av åttiotalet, när USA
och Sovjet åter hamnat i ett kallt krig, ivrade han för nedrustning och kollektiv
säkerhet. Palme, tycktes det mig, var som ingen annan svensk inblandad i
nittonhundratalets mest avgörande motsättningar: det kalla kriget,
avkolonialiseringen, välfärdsstaten, Vietnamkriget, utbildningsexplosionen,
studentrevolten, kärnkraften, sjuttiotalskrisen. När jag gick hem från Dagens
Nyheter den kvällen, efter att ha skrivit en kort och otillfredsställande ledare,
visste jag att jag ville berätta historien om Olof Palme och hans tid med all den
rikedom, gestaltningsförmåga och kunskap som den förtjänade.

Henrik Berggren, Tyresö i mars 2010
1. Kalmar–Stockholm Jag är av
borgerligt ursprung.
OLOF PALME

Jag känner redan mina krafter bära och glöder som av nya druvors saft.
Nu får jag mod att vandra ut i världen och bära jordens sorg och fröjd på
färden, och slåss med stormen utan att förskräckas när jag ser skutan av en
brottsjö bräckas.
JOHANN WOLFGANG VON GOETHE

I de flesta europeiska huvudstäder, även i mycket demokratis ka och jämlika
länder, finns oftast en stadsdel som inte bara är välbärgad och exklusiv, utan
också utgör en nationell symbol för klasspyramidens yttersta topp. I Paris är det
Faubourg Saint Germain, London har sitt Mayfair och i Berlin finns Dahlem.
Arkitekturen kan variera, men den sociala grammatiken är gemensam: en
slutenhet som får den tillfällige besökaren att känna sig ovälkommen men verkar
lugnande på lokalbefolkningen. Gatulivet är dämpat och återhållsamt. Dels
därför att rika människor har stora våningar eller villor och inte behöver umgås
utomhus, dels därför att fastighetspriserna är så höga att kaféer, barer och
småbutiker blir olönsamma. Dessa områden liknar äldre arvtanter; kanske något
bedagade, men alltid ytterst solida och respektabla.
I den svenska huvudstaden Stockholm sammanfaller välstånd, politisk makt
och kulturellt kapital framför allt i stadsdelen Östermalm nordost om centrum,
byggd i slutet av artonhundratalet. De främsta verktygen var, säger elaka tungor,
baron Haussmanns linjal och Alfred Nobels nitroglycerin. Från den franske
stadsplaneraren som rev stora delar av det medeltida Paris hämtades breda
esplanader och gator i rutsystem. Med hjälp av den svenske uppfinnarens
dynamit sprängde man bort berg, kullar och andra ojämnheter i topografin.
dynamit sprängde man bort berg, kullar och andra ojämnheter i topografin.
Stadsdelen blev inte bara rak på det vertikala planet utan även det horisontella.
I dag kan rätlinjigheten framstå som ett exempel på
nivellerande ingenjörskonst. Men vid sekelskiftet sågs Östermalm som ett
storslaget projekt för att skapa en ny sorts bostadsområde med ljus och luft.
”Allt är ståtligt, präktigt och nytt”, skaldade nationaldiktaren August Strindberg
som bodde några år på Östermalm: ”esplanadernas gröna gångar,
järnbanbroarnes svarta spångar”. Strindberg var inte den ende konstnären som
attraherades av den nya stadsdelen. Snarare än tråkförnämt borgerligt framstod
det tidiga Östermalm som modernt och framåtriktat. Efter hand skulle dock
anklagelserna om dysterhet och brist på folkliv växa sig starka. Här fanns inga
barn, klagade författaren Gustaf Adolf Lysholm. Det mest ungdomliga inslaget
var rödblommiga unga familjeflickor i koketta små muffar, som han föreställde
sig vara på väg hem från skridskoturen på Stockholms stadion till pianolektioner
i ”tysta och mörka våningar”.
I en av dessa tysta våningar, i hjärtat av det ”rika Östermalm” på hörnet av
Engelbrektsgatan och Östermalmsgatan, växte Olof Palme upp under
mellankrigstiden. Familjen hade bott där sedan första världskriget, först som
ägare till fastigheten och sedan som hyresgäster.
Själva huset, som numera rymmer rumänska ambassaden, byggdes i början av
artonhundraåttiotalet, en välproportionerad grå stadsvilla där familjen
disponerade två våningar på det tredje planet i ett flergenerationellt
arrangemang. I den ena, en niorumslägenhet, bodde Olof med sina föräldrar och
två äldre syskon. Tvärsöver trapphallen förfogade hans farfar och farmor över
sju rum. På andra planet residerade en annan blivande svensk statsministerfamilj,
överste Nils Bildt med hustru och fyra söner, varav en skulle komma att bli far
till den moderate partiledaren Carl Bildt, statsminister på nittiotalet och i dag
utrikesminister. Bottenvåningen rymde två äldre damer, en sjöofficersänka och
en målarinna från Hamburg, samt en portvaktsbostad där två kvinnor på parisiskt
manér bemannade en lucka på
insidan av porten och kontrollerade inpasseringen i huset.
Två omständigheter brukar framhållas om den blivande socialdemokratiske
partiordförandens uppväxt på Östermalm: familjens privilegierade ekonomiska
ställning och dess konservativa världsåskådning. Att Olof Palme tidigt fick stifta
bekantskap med välstånd är ovedersägligt. Den utsträckta familjen Palme levde
bekantskap med välstånd är ovedersägligt. Den utsträckta familjen Palme levde
på stor fot med tjänstefolk och guvernanter, en herrgård i Sörmland med 18 rum
och havsutsikt, bil med chaufför, regelbundna utlandsresor och privatskolor för
barnen. Även med den närmaste omgivningens mått var umgängeslivet på
Östermalmsgatan 36 grandiost. Vid middagar och soaréer fylldes lägenheten av
kungligheter, friherrar, direktörer, generaler, professorer, godsägare,
ambassadörer och ibland någon enstaka kulturpersonlighet. Gästlistan för en
musikafton i mars 1927 inkluderade bland andra kronprins Gustav Adolf, prins
Carl, Ivar Kreuger samt tre statsråd. Middagsvinerna var direktimporterade från
Frankrike, whiskyn kom från egen leverantör i Skottland och menyerna skrevs ut
i förväg på franska. Olof Palmes farfar efterlämnade ingen astronomisk
förmögenhet när han dog 1934 – omkring åtta miljoner kronor i dagens
penningvärde – men familjen var mer än behagligt välbesutten i ett klassamhälle
där en arbetarfamilj på fem-sex personer kunde trängas i ett rum och kök.
Att de flesta medlemmar i familjen stod till höger på den politiska skalan är
också ett faktum. I ett Sverige som under mellankrigstiden blev alltmer
socialdemokratiskt, USA-vänligt, nedrustat och lillsvenskt var den allmänna
hållningen i familjen Palme antisocialistisk, tyskorienterad, försvarsvänlig och
Finlandsaktivistisk. Få av familjemedlemmarna var visserligen direkt aktiva i
offentligheten, men när de engagerade sig – som vid det klasskampspräglade
kosackvalet 1928 – var det till stöd för Högerpartiet och framför allt mot
socialdemokratin. Förhållandet till Finland var ständigt närvarande, drömmen
om en stark och fast allians mellan ett svenskorienterat Finland och ett baltiskt
aktivt Sverige var en hägrande men orealistisk vision.
Solidariteten med det besegrade Tyskland och harmen över de hårda villkoren i
Versaillesfreden ventilerades på sammankomster i Svensk-tyska föreningen. De
ledande högerpolitikerna Ernst Trygger och Gösta Bagge sågs regelbundet i det
palmeska hemmet, liksom friherre Mannerheim, bror till den finske presidenten,
och den tyske diplomaten prinsen av Wied, senare känd som Nazitysklands
främste påtryckare i Sverige.
Att denna burgna Östermalmsmiljö skulle frambringa en av den svenska
arbetarrörelsens största politiker är naturligtvis pikant. För Olof Palmes
beundrare bevisar detta uppbrott från familjebakgrunden att han var en fri och
självständig intellektuell, en selfmade man. Hans belackare har däremot sett
honom som en opportunist som inte bottnade i sina idéer. Det finns ett korn av
sanning i båda perspektiven, men till större delen bygger de på en felaktig
premiss: att såväl Palmes värderingar som hans politiska gärning skulle utgöra
ett brott med hans bakgrund. Familjen var i själva verket långt mer sammansatt