Syssloman Enskild väghållning i svensk historia

32 Pages·2012·4 MB·Swedish

Bulletinen
Riksförbundet Enskilda Vägars medlemstidning Nr 2• 2012
Missnöjet i Sundsvall
på väg att lösas
– slutet gott allting gott?
Syssloman
– när allt annat misslyckats?

Artikelserie i 4 delar:
Enskild väghållning
i svensk historia

1200-2010
1 Bulletinen Nr 2 • 2012
Uno har ordet
Sommaren står för dörren, dammbindningen är väl utförd och REV Bulletinen utges av
vinterns potthål lagade? Ja, även om det är en hel del kvar att Riksförbundet Enskilda Vägar
göra av det sedvanliga barmarksunderhållet, så är jag säker på att Adress: Riddargatan 35-37
114 57 STOCKHOLM
ni i styrelsen sliter för att få ihop det hela. Ni som har kalenderår Telefon: [phone]
Fax: [phone]
som räkenskapsår har säkerligen också hunnit med årsstämman
E-post: [email protected]
och förhoppningsvis fått ett erkännande av medlemmarna för www.revriks.se
Postgiro: 35 77 63-2 Bankgiro: 5528-1109
allt arbete som ni ideellt, eller till en ringa timpenning, lagt ned
REV Bulletinen utkommer med 4 nr per år.
under det gångna året. Citera gärna Bulletinen - men ange källan.
Ansvarig utgivare: Uno Jakobsson
Produktion: Elanders Sverige AB
Otack är världens lön är dock ibland den mest passande be-
Form och original:
skrivningen av vad man som förtroendevald kan känna. Under Anni Sundquist/Elanders Sverige AB
våren har jag varit stämmoordförande på ett tiotal stämmor bland Annonser: Kansliet 08-20 27 50
REV tar inget ansvar för annonsörernas
REV:s medlemmar, i fl era av föreningarna har det förekommit ett
utlovade förpliktelser m m.
missnöje med sakernas tillstånd alldeles oavsett hur mycket tid och
Kansliet har telefontid:
slitsamt arbete som de förtroendevalda lagt ned på väghållningen Måndagar-onsdagar, fredagar 09.00 - 15.00
Tisdagar 09.30 - 15.00
för grannskapets bästa. I ett fall fi ck styrelsen nog och avgick un- Torsdagar 09.00 - 12.00
Lunchstängt 12.00 - 13.00
der sittande möte. Trots att det fanns en överväldigande majoritet
På kansliet f inns
som var positiv till styrelsens arbete, så fi ck den lilla, mycket
Maria Sundström, kanslichef 08-440 24 61
missnöjda minoriteten sätta dagordningen, och vad Leif Kronkvist, vägingenjör 08-20 27 62
Solweig Hultén, administratör 08-20 27 50
händer då när styrelsen avgår och det inte kan väljas Nils Blohm, lantmätare 08-20 27 64
Birgit Westlund, kassaförvaltare, torsdagar 08-20 27 50
någon ny? Det var bara för mig att ajournera mötet, Carina Pörn, administratör, ti-on, to 08-20 27 50
kontakta länsstyrelsen och berätta om det inträf- Valda funktionärer
Ordinarie:
fade. Förhoppningsvis kan den av länsstyrelsen
Uno Jakobsson, ordförande
utsedda sysslomannen hjälpa till med att ordna Jan Johansson, vice ordförande
Kristina Åberg, sekreterare
upp situationen. Christer Ångström
Sture Källgården
Mikael Näslund
Margareta Vikgren
I detta nummer fi nns bl.a. ett reportage om en erfaren sysslo-
Suppleanter:
man, som delar med sig av sina kunskaper. Bland övriga intressanta Jan Ellström
Malin Ohlsson
inslag är den första i en serie artiklar om den enskilda vägens his- Lars Olin
Anders Lundell
toria av Pär Blomkvist. REV:s expert Nils Blohms redogörelse för
Revisorer:
det senaste i arbetet med att implementera Finlandsmodellen för Berndt Wiklander
Ulf Crona
andelstals bestämmande i vårt vackra land är en annan artikel som
Revisorssuppleanter:
jag vill lyfta fram. REV kommer för övrigt bidra aktivt under 2012 Anders Gejke
Claes Henkel
med att stödja studenten Tyra Larsson, Lantmäteriutbildningen
i Gävle, i hennes arbete med en uppsats, som bl.a. kommer att Valberedning:
Curt Carleteg, sammankallande
behandla en jämförelse mellan det svenska och fi nländska sättet Inger Strömberg
Bengt Larsson
att sätta andelstal. Förhoppningsvis kommer uppsatsen att kunna
bidra positivt till den förändring och för- Omslagsfoto: Bengt Allfors
enkling som REV arbetar för, bl.a. genom Foto där inget annat anges: Kansliets personal
alldeles nyligen genomförda samtal med Riksförbundet Enskilda Vägar grundades 1968 och har
som uppgift att företräda de enskilda väghållarnas intres-
ansvarigt departement.
sen. Förbundet bistår medlemsorganisationerna med
råd och anvisningar i juridiska, ekonomiska, väg- och
lantmäteritekniska frågor, bedriver opinionsbildning och
Trevlig läsning och med önskan om en arrangerar utbildningar. Verksamheten fi nansieras i hu-
vudsak med medlemsavgifter. I medlemsavgiften ingår ett
riktigt rogivande sommar! för väghållare heltäckande försäkringspaket.
Kansliet har öppet hela sommaren med något begrän-
Uno Jakobsson sad telefontid under v 28, 29, 30, då vi svarar i telefon
Ordförande mellan 9.00 och 12.00.
2 Bulletinen Nr 2 • 2012
Del 1:
I begynnelsen
Innehåll
var alla vägar
enskilda
4
TEMA HISTORIA
4 Enskild väghållning i svensk historia 1200-2010
DEL 1: I begynnelsen var alla vägar enskilda
LANTMÄTERI Missnöjet
10 Ideella föreningar, stadgar och i Sundsvall
organisationsnummer
14
VÄGTEKNIK
12 Att använda returasfalt som sliplagergrus
26 Vattenproblem – Taxinge Södra
28 Vägområdets gränser – sikt och röjning
Rättelse av
VÄGHÅLLNING
uttaxering
14 Missnöjet I Sundsvall
22
18 Vägbelysningsanläggningar
REV-NYTT
16 Hur kan andelstalen ändras nu och i framtiden
27 Lägesrapport – omprövningsförrättningar
30 Förbundsstämma 2013
JURIDIK Vägområdets gränser
21 Nya rättsfall om uttaxering - sikt och röjning 28
22 Rättelse av uttaxering
24 Syssloman – när allt annat misslyckats?
TEMA HISTORIA
Om förvaltning av gemensamma resurser
R
och allmänningens dilemma:
A
L
E
D
F
o
to
: F
rå
n
W
ik
im
e
4 d
ia
, fo
to
g
ra
• f K
a
rl L
ä
rk
a
E
Enskild väghållning
I
R
i svensk historia 1200-2010
E
S
Med början i detta nummer kommer REV Bul- allmänningens dilemma i svensk historia 1200-
L letinen att publicera en artikelserie baserad 2010. De fyra artiklarna skildrar den enskilda
på Pär Blomkvists bok Om förvaltning av ge- vägens historia från medeltid fram till idag:
E
mensamma resurser: Enskild väghållning och
K
1. I begynnelsen var vägen enskild 3. Massbilism, folkhem och enskild väghållning
En genomgång av äldre väghistoria fram till 1800-tal En historisk översikt från mellankrigstiden och framåt
I
med fokus på hur den enskilda väghållningen växer fram över hur folkhemmets explosion av massbilism och
ur det medeltida byalagets hantering av gemensamma svenskarnas lust till fritidsaktiviteter och sommarstugor
T
resurser (allmänningar). påverkar den enskilda väghållningen. Lagstiftningen runt
enskilda vägar (1939, 1974) samt, inte minst motiven
R
bakom bildandet av REV.
2. Industrialisering, urbanisering
och den enskilda vägen
A
Byalaget bryts upp av skiftesreformer, industrialisering 4. Enskild väg på agendan
och urbanisering. Den enskilda vägen blir en restpost i Det politiska arbetet med att sätta den enskilda väghåll-
den reformerade lagstiftningen om de allmänna vägarna ningen på den politiska agendan i nutid, REV:s strategier
(1891). Tågsystemet som en utmanare för den enskilda och metoder samt en diskussion om BREV-utredningen och
väghållningen. Lagen om enskilda vägar 1907 och 1926. dagens debatt om gränserna för vägansvar.
4 Bulletinen Nr 2 • 2012
HISTORIA TEMA
I begynnelsen
var vägen enskild...
De enskilda vägarna förvaltas av cirka 34 000 väg- trafi karbetet. Men deras verkliga betydelse visar sig
samfälligheter spridda över hela landet. För staten i att var fjärde resa börjar på en enskild väg. Utan de
är det en lönsam affär. Anläggning och underhåll enskilda vägarna skulle folk inte kunna bo och arbeta
av de enskilda vägarna kostar mindre än hälften av på landsbygden. Vi skulle inte kunna nå badplatser,
vad de allmänna vägarna kostar, även med hänsyn bär- och svampskogar eller andra rekreationsom-
tagen till variation i vägstandard och brukarnas eget råden. De enskilda vägarna kan betraktas som de
arbete. Det är svårt att få fram uppgifter om det en- yttersta kapillärerna i vägtrafi ksystemets blodom-
skilda vägnätets trafi kintensitet. Det brukar sägas att lopp. Små och till synes obetydliga, men viktiga för
de enskilda vägarna genererar cirka fyra procent av organismens överlevnad och välmående.
Men trots sin betydelse är den enskilda vägen negativt de- vad är en väg?
fi nierad: ”Enskild väg är väg som inte är allmän väg”. Det är Från vikingatiden vittnar många runstenar om att en rudi-
märkligt att den största delen av Sveriges vägnät är placerad mentär form av organiserat vägbyggande uppstått. En run-
i en slaskkategori. Systemet med två vägtyper där bara den sten från Sälna i Uppland hyllar en viss Svenner som i till
ena är defi nierad blir krångligt och svårt att administrera. minne av sin far byggde väg och bro:
Att avgöra när en väg är ”tillräckligt allmän” för att bli upp-
tagen som allmän väg, är inte lätt. Ett annat problem är att ”Alltid skall ligga i människors åldrar bron hård-
de enskilda vägarna skiljer sig så mycket ifrån varandra. En slagen… Ej kan vägvård bättre varda”
del uppfyller bilden av enskild väg där de slingrar sig genom
ett idylliskt landskap. Andra är enskilda vägar i tätort och Andra runstenar berättar om vägbyggen till ära åt fallna
liknar mera stadsgator med tät trafi k, trafi kljus, trottoarer, hjältar. Påfallande ofta var det kvinnor som var ansvariga
skyltning och belysning. och lät röja väg – ”braut rydia” som det kallades. Det var ju
kvinnorna som fanns kvar och fi ck ta hand
om familjejordbruket, sedan kämpen stupat
i ärofylld strid. Ordet braut (bröt) lever inte
kvar i betydelsen väg i nutidens svenska.
Men att ordet användes vittnar till exempel
Snorre Sturlasson om i berättelsen om en
forntida sveakonung, Bröt-Anund, som fi ck
sitt namn för sitt ivriga byggande av vägar
i svearnas rike.
Det fi nns ett klart samband mellan väg-
byggande och uppkomsten av någon form
av centraliserad maktapparat. Vägbyggande
har alltid varit i hövdingens, konungens eller
statens intresse.
En väg är en ganska märklig konstruk-
tion. Jag tänker inte bara på den faktiska
tekniken att bygga en väg utan också på
dess juridiska status och sociala roll. Vägen
är upplåten, såtillvida den inte är helt privat,
för allmänt användande och sträcker sig över
Bulletinen Nr 2 • 2012 5
TEMA HISTORIA
flera privata markägares egendomar. Den bonde som ser vä- talet: ”Inte ens herr Hjalmarsson vill åka fram och tillbaka på
gen dela fältet mitt itu är nog inte lika glad som grannen vars sin egen gårdsplan, utan han vill ut med bilen på vägarna. I
ägor inte berörs. Detta trots att bägge kan ha lika stor nytta och med att medborgarna skaffar bil ökas kraven på samhäl-
av vägen. Att anlägga väg kräver alltså även i de minsta sam- lets insatser. ”En annan effekt av systemets nätverkskaraktär
manhang utdragna förhandlingar mellan olika intressenter. är att alla som använder infrasystemet är beroende av att alla
I Sverige har det sedan urminnes tider ansetts att den delar fungerar. Inom, speciellt tåg-, men också i vägsystemet
som hade störst intresse av vägen också skulle bygga och är detta speciellt tydligt. Om rälsen är trasig på en viss sträcka
underhålla den. Detta var den så kallade ”intresseprincipen”. ligger hela systemet nere. Om en vägsträcka är oframkomlig
Bönderna ansågs ha störst intresse av vägarna och skyldighe- kan det kraftigt försvåra användandet av hela vägen.
ten att hålla väg relaterades till jordbruksfastighetens jordin-
nehav. Den med mycket mark fick en större del av väghåll- Bondesamhällets vägar
ningen på sin lott. Detta var alltså en form av proportionell De regler för väghållning som fanns redan i de tidiga lands-
fastighetsskatt som mycket länge varit ett legitimt sätt att lagarna från 1350-talet, överlevde mycket länge och påverkar
bekosta infrastruktur i Sverige. Det är viktigt att notera att än idag hur vi ser på väghållningen – både den allmänna,
hela vägväsendet under lång tid byggde på intresseprincipen och ännu tydligare, den enskilda. Synen på vägens juridiska
tolkad som att de närmast boende brukarna hade ansvaret status är således över 600 år gammal – ännu äldre om man
vad gällde såväl nybyggen som underhåll och att i princip betänker att landslagarna i själva verket var en samman-
allt arbete utfördes in natura. ställning av regler från de tidigare landskapslagarna från
Som min undersökning om den tidiga vägväsendet visat 1200-talet. Antagligen har väglagstiftningen sina rötter i
var alla vägar ursprungligen enskilda. Vägar har byggts och
underhållits av en lokalbefolkning som haft omedelbar nytta
av dem. Denna princip gäller som bekant än idag för de en-
skilda vägarna och jag kallar den för närhetsnyttoprincipen.
Det var först i och med statens ökade intresse som vissa
vägar blev utpekade som ”allmänna” och så småningom
helt överförda till samhällelig kontroll. Intresseprincipen
har således successivt flyttats från den lokala nivån till den
allmänna och därigenom hanterats enligt vad man kan kalla
nationsnyttoprincipen.
I slutet av artikeln kommer jag att presentera Nobelpris-
tagaren Elinors Ostroms teorier om förvaltning av allmän-
ningar. Men redan nu kan sägas att en väg i ovanligt hög
grad är en gemensam resurs. Om vägen inte är helt privat
på egen mark, kan den
Om vägen inte inte vare sig byggas
eller underhållas utan
är helt privat
gemensamt agerande.
Det måste till någon
på egen mark, kan
form av överenskom-
melse mellan den eller
den inte vare sig
de som är intresserade
byggas eller under- av vägen och de markä-
gare som ska upplåta
hållas utan gemen- marken där vägen ska
anläggas. Kollektivet
samt agerande. som har nytta av vägen
kan vara olika stort
vilket avspeglar sig i de olika vägklasserna – läns- härads-
socken- och byväg. Till detta kommer att en väg också är
en del av ett infrasystem. Dessa är speciella eftersom de är
uppbyggda som nätverk med olika anslutningsnoder. Det
kan nämnas att Tage Erlander uppmärksammade vägarnas
nätverkskaraktär och raljerade över de borgerligas, och spe-
ciellt högerledaren Jarl Hjalmarssons, ovilja att satsa statliga
pengar i ett nationellt vägnät för massbilismen under 1950-
6 Bulletinen Nr 2 • 2012
HISTORIA TEMA
sedan urminnes tider hävdvunna överenskommelser där blev diskrepansen allt större mellan statens nationsnytta och
de viktigaste principerna har varit att väg ska anläggas på allmogens närhetsnytta.
allmänningsmark och byggas respektive underhållas av de Gustav Vasa arbetade för att få ett sammanhängande nät av
närmast berörda användarna (närhetsnyttoprincipen). En vägar anpassade för vagnar. De vägsträckor som under med-
slutsats som man kan dra är att statsmakten genom hela eltiden kallades landsvägar, stråkvägar eller kungsvägar hade
väghistorien varit medveten om detta och anpassat sig där- visserligen en status som nationellt viktiga, men var på långa
efter. Det förefaller som om staten med (relativt) mild hand sträckor ända fram till mitten av 1600-talet föga lämpade
försökt styra över väghållningen och att målet varit att så för annat än hästritt. Att resa med vagn mellan Stockholm
ofta som möjligt komma till överenskommelser i godo med och Göteborg kunde ta upp till tre veckor. Vägarna var dock
menigheten ute i länen. Utan böndernas välvilja blev inga något bättre hållna runt de stora städerna och i rikets äldre
vägar vare sig byggda eller underhållna. kulturlandskap och man kunde på blott en dag färdas mellan
Statens intresse för de allmänna vägarna under medeltiden Stockholm och Uppsala.
och fram till 1700-talet var i huvudsak baserat på central- För dessa regioner fanns Gustav Vasa
maktens behov av att kontrollera territoriet. Gradvis tillkom på samtida kartor också
arbetade för
även en önskan att förbättra landkommunikationerna i syfte markerat ett vägnät som
att främja handel och manufaktur. Men under hela denna i stort sett överensstäm-
att få ett samman-
tid, och ända fram till 1900-talet första decennier, såg man mer med dagens.
inget annat alternativ än att låta allmogen bekosta vägarna Under 1600-talets hängande nät av
genom hänvisning till intresseprincipen. Genom väghistorien stormaktstid blev dock
riksvägarna en allt vik- vägar anpassade
tigare angelägenhet för
krona och stat. Under för vagnar.
Gustav II Adolf rusta-
des vägnätet upp betydligt, av främst krigiska skäl. Hans
dotter, drottning Kristina, införde genom Krögar- och
gästgivareordningen 1649 regler för att hålla farbara vägar
mellan gästgiverierna och upprättade det så kallade skjuts-
väsendet. Samma år inrättade hon en tjänst som rikets väg-
mästare – ”som kan hålla landshövdingarna uti tömmen...”
Vägbyggande och vägunderhåll drevs på av konungens
befattningshavare ute i länen. Fortfarande byggde denna
praxis på överenskommelser i godo mellan stat och jordä-
gande menighet. Men trots att vägväsendet utvidgades och
trots att de allmänna vägarna blev allt viktigare, framförallt
av krigsskäl, hände inte så mycket på den grundläggande
lagstiftningens område. Den medeltida organiseringen var
stabil under hela perioden.
Samma stabilitet uppvisas av regleringen av de enskilda
vägarna. I Upplandslagen från 1200-talet sades: ”Tarva bya-
män själva broar, andra än dem som till allmän väg höra då
vill en bygga och annan ej, då gives den våld och vitsord, som
F
o bygga vill.” I Västgötalagen från samma århundrade stadga-
to
: F des om vägar (led), gärdesgårdar och broar samt om tillåtelse
rån (vitsord) för den som ville bygga en utfartsväg från den egna
W
fastigheten över annans tomt. Magnus Erikssons landslag,
ik
im 1350 (och likalydande i Kristoffers landslag, 1450-tal) inne-
e
dia höll en liknande bestämmelse: ”Nu vilja bönder gata genom
, fo by lägga, det må de saklöse göra, om dem själva åsämjer.”
to För övrigt tillämpades regleringen av de allmänna vägarna
g
raf H även på de enskilda såtillvida att bönderna i byn var ålagda
o att bygga och underhålla gemensam väg, enskild såväl som
lg
e allmän, samt tillhandahålla färjor och broar. I landslagarna
r E
llg fastslogs också rätten för en lantbrukare som för första gång-
aa en bebyggde sin tomt att använda annans mark till farväg
rd såtillvida att ersättning i jord utgick som kompensation: ”så
Bulletinen Nr 2 • 2012 7
TEMA HISTORIA
att jämnt är gent jämno”. gällande rikets kommunikationer som till exempel skjuts-
För de enskilda vägarna gällde grundregeln att vägen väsendet. Där reglerades hur en del av samhällsuppgifterna
skulle ligga på oskiftad mark och närhetsnyttoprincipen skulle genomföras genom så kallade ”allmänna besvär”.
gällde: ”De som hade behov av vägen fingo deltaga i dess Med allmänna besvär menades att staten såg till att hålla
hållande, och hade den, som vill bygga, vitsord.” Med den centrala funktioner igång genom att beordra allmogen att
sista formuleringen ”vitsord” ska förstås att den som hade ta hand om dem som en slags skattebetalning in natura. I
behov av en enskild väg också kunde räkna med stöd från 1734 års lag kopplades inte rätten till de enskilda vägarna
högre instans – denna princip återkommer i alla senare reg- lika tydligt bara till ägande av jordbruksmark. Även lokala
ler om enskilda vägar. Man har alltså sedan mycket lång tid kvarnar och andra gemensamma anläggningar kunde vara
tillbaka haft rätt att dra enskild väg om man kunnat uppvisa ansvariga för en enskild väg. Detsamma gällde vägar som
nyttan med vägen. Ingen fastighet skulle riskera att hamna betjänade fäbodar, där fäbolagen sinsemellan kom överens
utan möjlighet till anslutning till vägnätet. om anläggning och underhåll – inte sällan med rättsliga
Redan i de medeltida lagarna skymtar en väldigt viktig konflikter som följd.
skillnad mellan de enskilda och de allmänna vägarna vad gäl-
ler sambandet mellan fastighetens bärighet/taxeringsvärde Byalaget: den enskilda väghållningens
och vägnyttan. För de allmänna vägarna hörde den enskilde styrelse
jordägarens nytta av vägen ihop med jordbrukets bärighet på Den medeltida byn var inte bara en fysisk plats att bo i utan
ett direkt sätt och hemmantalet/taxeringsvärdet användes också en avancerad organisation som uppfyllde viktiga sam-
som schablon i beräkningen av väglotten/andelstalet. Det hällsfunktioner. Byns hus fanns samlade på en avgränsad
spelade ingen roll om fastigheten hade någon reell nytta av bytomt, ofta längs en central väg, bygatan. Storleken på de
vägen. Om en väg blev utpekad som allmän och klassades enskilda jordbruksfastigheternas tomter stod i proportion
som socken-, härads- eller länsväg, så fick varje jordägare till varje ägares del i byns åkermark – ”tomt är åkers moder”.
automatiskt sig tillskriven en väglott att ansvara för. Andelen i byns mark kallades bymålet (senare mantal och
idag närmast att jämföra med taxeringsvärde). Utanför detta
centrum låg den så kallade inägomarken – inhägnad åker
och ängsmark. Åkern var indelad i långsmala tegar där varje
jordägare fick en eller flera tegar av en viss bredd beroende
på bymålet. Hade man en stor bytomt fick man en större del
av tegarna på åkern. Marken delades upp genom ett skift-
ningsförfarande, ett så kallat tegskifte. Varje teg ägdes och
brukades individuellt. Men, och detta är en viktig punkt,
arbetet på åkern var tvunget att samordnas. Alla tegar måste
sås samtidigt med samma gröda och skördas vid en gemen-
sam tidpunkt. Av det skälet krävdes en hög grad av samfällt
agerande trots att ägandet, på sätt och vis, var individuellt.
När åkern låg i träda utnyttjades den av alla byns delägare för
bete, så kallat stubbete, också detta reglerat efter bymålet.
Utanför odlingscentrum, med åker och äng, låg utmarken
eller skogen, som inte var skiftad. Den brukades som all-
För de enskilda vägarna var det inte så. Här gällde ett mera männing, byaallmänning, efter bymål. Man talade i detta
direkt och brukarorienterat nyttobegrepp som inte hade lika sammanhang om att varje delägare i byn fick tillgodogöra sig
stark koppling till fastighetsvärdet. Den som kunde påvisa utmarkens resurser ”efter husbehov”. Det vill säga klövbete
nytta av vägen fick bygga den och de som hade nytta av vä- för djuren, ved och virke från skogen samt bär, jakt och fiske.
gen skulle vara med i projektet – var och en efter den faktiska Reglerna för brukandet var strikta och resursen fick enbart
nytta vägen gav till var och en. Exakt hur dessa andelstal/ användas för det egna behovet. Försäljning, så kallad avsalu,
väglotter fastställdes finns det dock inga uppgifter på i de av allmänningens gåvor var förbjudet.
medeltida källorna, även om det är troligt att jordbrukets Innan de moderna skiftesreformerna tog fart under
bärighet och andel i byn hade betydelse även här. 1800-talet var, i alla fall i modern mening, den enda strikt
I 1734 års lag blir uppdelningen mellan enskild och allmän privata formen av äganderätt i byn, den att var och en ägde
väg tydlig för första gången i rättshistorien. Men huruvida sin egen tomt. Varje tomtägare hade sedan rätt att bruka byns
kategorierna och reglerna blev så väldigt mycket klarare och åkermark i förhållande till tomtens storlek och rätt till resur-
lätta att följa är inte alls lika säkert. De allmänna vägarna ser från äng och allmänning efter samma måttstock. Detta
reglerades i 25:e kapitlet byggningabalken och fick därige- innebär att äganderätten i själva verket bäst kan beskrivas
nom en relativt central plats tillsammans med andra regler som ett ”knippe av rådigheter”. Det vill säga olika former
8 Bulletinen Nr 2 • 2012
HISTORIA TEMA
av nyttjande- och bruksrätt av resurser som, till största de- med början storskiftet, över enskiftet och till slut det laga
len, förvaltades samfällt. Dessutom fanns ett väl utarbetat skiftet och då hade också merparten av allmänningsmarken
system för förvaltning och skötsel av fäbodar, gärdesgårdar skiftats. Bygemenskapen, eller bytvånget, var borta, bya-
och vägar i byn. Dessa hanterades också samfällt efter var lagets makt bruten och den privata äganderättens princip
och ens andel i byn. gällde fullt ut.
Ett så pass komplicerat samarbetsprojekt som den medel-
tida byn krävde noggrant utarbetade regler. Dessa återfanns elinor ostrom och de enskilda vägarna
i den så kallade ”byaordningen” – byns stadgar. Stagarna Statsvetaren Elinor Ostrom fick Riksbankens pris i ekono-
var mycket omfattande och innefattade regler för sådd och miska vetenskaper till Alfred Nobels minne år 2009. Ostroms
skörd, gärdesgårdar, forskning handlar om en av de absolut viktigaste frågorna
Ett så pass hur stängsel skulle för vår planets överlevnad: Hur kan vi på ett långsiktigt håll-
skötas och i princip bart sätt ta hand om våra ”allmänningar”? Föroreningen av
komplicerat
alla viktiga områden luft och vatten, utfiskningen av våra hav, trängseln på våra
som hade med jordens vägar är alla exempel på överutnyttjande av en gemensam
samarbetsprojekt
brukande att göra. Det resurs. Man talar ofta om ”allmänningens tragedi”. Det vill
som den medeltida fanns också regler för säga det omöjliga i att på ett hållbart sätt hantera gemensam
hur sammanträden egendom – det som ägs av alla, sköter ingen. Enligt teorin
byn krävde nog- skulle hållas och om om allmänningens tragedi är användaren av en gemensam
uppförandet på dessa. resurs självisk och ser enbart till sin kortsiktiga ekonomiska
grant utarbetade Byaordningarna finns vinning och lösningen på allmänningens tragedi brukar vara
nedtecknade. Staten ett av två alternativ. Endera privatisera och förvandla all-
regler. gav 1742 ut en så kall- männingen till privat egendom eller också styra brukandet
lad mönsterbyaord- genom statliga regler och skatter, alternativt helt förstatliga
ning som man ville att varje byalag skulle använda sig av. resursen.
Denna mall var nedtecknad efter äldre byaordningar och den Att det finns stora svårigheter förnekar inte Elinor Ostrom.
fick snabb spridning. På så sätt kodifierades en urgammal Men hon menar att det finns hopp. Istället för tragedi vill
sedvanerätt och blev statligt sanktionerad. Ett utdrag från Ostrom tala om ”allmänningens dilemma” och hon ger i sina
en byaordning för byn Björsbyn utanför Luleå, i Norrbot- böcker en lång rad exempel på grupper av människor som
tens län, visar de formuleringar man använde gällande de faktiskt lyckats med att förvalta gemensamt ägda resurser på
enskilda vägarna: ett effektivt och långsiktigt hållbart sätt. Fungerande institu-
tioner för gemensamhetsförvaltning av allmänningar har ofta
“Vägarne inom ägorne samt till och från by skola när- en lång historia. De har växt fram genom egenorganisering
mare grannarne emellan bland brukarna. Regler för ansvar och resursuttag har en
fördelas samt sedan vid makt hållas; eljest böte den grundmurad historisk legitimitet och är sammanväxta med
försumlige åtta öre och gälde lokalsamhällets kultur och övriga institutioner. Precis som för
dessutan bättringskostnad efter byalagets gottfin- de enskilda vägarna i bondesamhället är gemensamhetsför-
nande. Böterne till treskiftes emellan ålderman, fat- valtningen väl beprövad och en metod som visat sig fungera
tige och kassan.” ”i mannaminne”. Själva det faktum att de har en historisk
tyngd skapar dess förmåga att överleva. Den svenska mo-
I Björsbyns stadgar visas dessutom att byalaget och byaål- dellen för enskild väghållning är ett lysande exempel på en
dermannen hade tillsynsplikt och makt att straffa väghållare långsiktig lösning på allmänningens dilemma.
som inte skötte sina plikter. De enskilda vägarna var en del
av byalagets åtaganden precis som annat förvaltande av byns
gemensamma resurser. Det spelar för detta argument, ingen
roll hur väghållningen utfördes rent praktiskt – om de var
uppdelade i individuella väglotter eller om man hanterade
dem enligt någon form av gemensamhetsmodell.
Från och med mitten av 1700-talet började man argu-
mentera för att det var irrationellt att bruka privat jord i
samfällighet. Byalagets starka ställning utmanades och det
talades om ett förkvävande ”bytvång” som var ovärdigt i en
tid av spirande handel, manufaktur, frihet och individualism.
Följden blev hundra år av skiftesreformer. Vid 1800-talets
slut hade de svenska byarna i slutgiltigt förändrats i grunden,
Bulletinen Nr 2 • 2012 9
LANTMÄTERI
Ideella föreningar,
ssssssttttttaaaaaaddddddggggggaaaaaarrrrrr oooooocccccchhhhhh oooooorrrrrrggggggaaaaaannnnnniiiiiissssssaaaaaa------
ttttiiiioooonnnnssssnnnnuuuummmmmmmmeeeerrrr F
o
to
: F
rå
n
tra
fi k
v
Bland REV:s medlemmar fi nns ett stort antal föreningar som inte har nå- e
rk
e
gon lantmäteriförrättning gjord för sin väg. Intresse fi nns också att nybilda ts
h
e
sådana föreningar för att ta hand om skötseln av en infartsväg för en liten m
s
id
grupp fastigheter. REV har undersökt för- och nackdelar med att ha ideell a, fo
förening jämfört med att ha en lantmäteriförrättad väg. REV har även utar- to
g
ra
betat mallar för stadgar och överenskommelser för ideella föreningar, samt f K
e
hur föreningarna kan erhålla registreringsnummer från skattemyndigheten. rstin
E
Informationen och mallarna fi nns på REV:s hemsida. ric
s
s
o
n
Som sammanfattning kan sägas att den ideella föreningen Ansökan om registrering av en ideell förening görs hos
kan fungera för ett mindre antal fastigheter och när fastig- skatteverket och som då ger föreningen ett registrerings-
hetsägarna är överens. En lantmäteriförrättad väg innebär nummer som kan användas när föreningen vill öppna
att föreningen får del av de speciallagar som är framtagna bankkonto t.ex.
för att förvaltningen ska fungera på ett bra sätt. REV re-
kommenderar att bilda en gemensamhetsanläggning och lantmäteriförrättad väg
samfällighetsförening om det inte bara är ett fåtal fastighe- För ett använda en fastighet krävs som regel tillgång till väg.
ter som berörs och att fastigheterna redan har servitutsrätt Lagstiftaren har därför sedan århundraden i Sverige reglerat
till utfartsvägen. fastigheters rätt till väg och skyldighet för fastighets ägare
att delta i vägskötseln.
krav på ideell förening I dagens lagstiftning ger anläggningslagen möjlighet för
En ideell förening måste till skillnad från en samfällighets- fastighetsägare att genom begäran om en lantmäteriförrätt-
förening formellt vara öppen för den som vill söka medlem- ning knyta de fastigheter som har nytta av en väg till en
skap och ändamålet får inte vara att bedriva verksamhet gemensamhetsanläggning (ga). Lantmätaren beslutar då om
för medlemmarnas ekonomiska vinning. När det gäller anläggningens omfattning, rätten att använda den mark som
föreningens ekonomi, så kan ingen medlem göra anspråk anläggningen upptar, vilka fastigheter som skall ingå och
på andel i en ideell förenings egendomsmassa. Även om varje fastighets andelstal i vägens iståndsättning och drift.
föreningens medlemsavgifter är differentierade t.ex. utifrån Lantmätaren kan även ta initiativ till att bilda en samfäl-
respektive fastighetsanvändning av vägen, kan således inte lighetsförening som ska sköta gemensamhetsanläggningen
medlemmen begära att hans andel betalas ut del av fören- (vägen). Detta sker genom att delägarna antar stadgar för
ingens tillgångar vid eventuellt utträde. Vid en upplösning föreningen och väljer funktionärer. Deltagandet i gemen-
av föreningen bör föreningens tillgångar fördelas efter hu- samhetsanläggningen och i samfällighetsföreningen kopplas
vudtalet, d.v.s. var och en som är medlem vid tillfället för till deltagande fastighet och rättigheten/skyldigheten går
upplösningen får lika mycket. automatiskt över till ny ägare av fastigheten vid ägarbyte.
10 Bulletinen Nr 2 • 2012