Svårigheter i svenskans uttal. En handling vi dundervisningen av finska, tyska och jugoslaviska invandrare.

58 Pages·1967·2.136 MB·58\58

by  Karl-Hampus Dahlstedt

Karl-Hampus Dahlstedt
Svårigheter
i svenskans uttal
En handledning vid undervisningen
av finska, tyska och jugoslaviska invandrare
KARL-HAMPUS DAHLSTEDT
Svårigheter i svenskans uttal
En handledning vid undervisningen
av finska, tyska och jugoslaviska invandrare
LUND 1967
MODERSMALSLXRARNAS FORENING
Skrifter utgivna av
Modersmålsläramas förening
Nr 107
© Karl-Hampus Dahlstedt och MLF
Lund 1967 Skånska Centraltryckeriet
FÖRORD
Uppslaget till denna skrift är en föreläsning om svårigheter i
svenskans ljudlära, som jag höll vid kursverksamhetens i Uppsala
lärarkurs i svenska för utlänningar 12 febr. 1966. Sedan 1963 har
jag föreläst över svensk fonetik vid de årliga sommarkurserna i
Umeå för finska studerande i nordisk filologi. Därvid har jag lagt
huvudvikten vid en jämförelse mellan de sverigesvenska, finlands
svenska och högfinska ljudsystemen. Våren 1945 undervisade jag
i Uppsala jugoslaviska flyktingar, som hade rymt ur tyska fång
läger i Norge.
Under mitt arbete på skriften har jag mottagit råd och hjälp av
serbokroatiske lektorn i Uppsala dr Slavko Pavesic, tyska lektom
i Uppsala dr Gerlind Sommer, samt docent Carin Davidsson, Upp
sala, hum. kand. Paavo Kettunen, Abo, byrådirektör Karl-Henry
Magnusson, Stockholm, och professor Pertti Virtaranta, Helsing
fors. En stencilupplaga av manuskriptet lästes vidare av ordboks
redaktören fil. lic. Ulrik Eriksson, Lund, professor Lars Hermods
son, Uppsala, docent Birger Sundqvist, Uppsala, och professor
Carl-Eric Thors, Helsingfors. Av deras påpekanden har jag dragit
stor nytta men ansvarar själv helt för mitt arbetes slutliga ut
formning.
"Svårigheter i svenskans uttal" har tidigare publicerats i Moders
målslärarnas förenings årsskrift 1966. I föreliggande utgåva har
några mindre tryckfel rättats.
Uppsala i juni 1967
Karl-Hampus Dahlstedt

l. Mål och metoder
Efter att under långa tider ha varit ett utvandringsland har Sverige
under årtiondena efter det andra världskriget i växande utsträck
ning blivit ett typiskt invandringsland. Den 1 april rg66 vistades i
Sverige r6g.ooo arbetsanmälda utlänningar. Till den siffran måste
läggas de yrkesverksammas familjemedlemmar, ett stort antal tidi
gare invandrade utlänningar som antagit svenskt medborgarskap
samt ett rätt stort antal studerande, även om den sista kategorin
till största delen bör betecknas som långtidsgäster snarare än som
immigranter i vårt land.1
Parallellt med denna demografiska utveckling har läroämnet
modersmålet på våra skolors läroplaner döpts om till svenska. Den
åtgärden var visserligen motiverad redan av att Sverige sedan gam
malt hyser två språkliga minoriteter - den finska och den samiska
- och stora grupper dialekttalande med från högsvenskan starkt
avvikande folkmål. Men den är också samstämd med de nya krav
som de talrika invandrarna och deras barn ställer på svenskunder
visningen i våra grundskolor och - kanske främst - på den fri
villiga vuxenutbildningen.
Svenskan har därmed vaknat ur sin törnrosasömn. Efter att länge
ha trott och ansett att vårt språk inte borde intressera andra män
niskor än dem som råkar vara barnfödda och uppvuxna med det
har vi svenskar hamnat i en likadan situation som engelsmän och
fransmän. Men vi är nymornade 1 Vi lyssnar med förundran på ung
rares, italienares, amerikaners och afrikaners olika brytningar, men
vi äger inte den erfarenhet av att lära ut landets eget språk, som de
större västerländska nationerna sedan länge har förvärvat. Och vi
saknar nästan helt en pedagogisk forsknings- och utvecklingsverk
samhet med särskild inriktning på språkundervisning av utlänningar.
När nyligen stora belopp av statsmedel anslogs till en sådan under
visning fattades i stor utsträckning godtagbara läroböcker, övriga pe-
l statistiska uppgifter om dessa olika kategorier är svåra att erhålla, men
uppskattningsvis torde numera var tolfte person som är bosatt i Sverige,
med koncentration till vissa stor- och industristäder, vara född utrikes
och/eller född utlänning. Se vidare Reinans i Svenska minoriteter 1g66
s. 48.
5
dagogiska hjälpmedel och - i synnerhet på mindre orter - dug
liga lärare. 2
På den andra sidan har det allmänna intresset för språkunder
visningens och språkinlärningens metodik vuxit starkt under år
tiondena efter det andra världskriget - även i Sverige. Detta gäller
inte bara om ivern att på den tekniska sidan dra praktisk nytta av
de audivisuella hjälpmedlen, främst inlärningsstudion, som språk
laboratoriet numera benämns. Utan också på den teoretiska sidan,
på språkvetenskapligt håll, har en viss förskjutning ägt rum i rikt
ning från den historiska forskningen mot den tillämpade och peda
gogiska lingvistiken.
Med undervisning i svenska för invandrare åsyftas i fortsätt
ningen av denna artikel i första hand vuxenundervisning. Barnen
har ett bättre utgångsläge, eftersom de i regel snabbt tillägnar sig
idiomatisk svenska bland kamraterna. Men man bör komma ihåg
att de på grund av den främmandespråkliga hemmiljön ofta -
främst i hem utan television - bygger sin svenska på en smal bas
av ord och uttrycksmöjligheter. Rena nykomlingar och invandrar
barn med språkliga och sociala anpassningssvårigheter måste i varje
fall ägnas särskild vård och omtanke av svensklärarna i grundsko
lan. De synpunkter som i fortsättningen framställs på svenskans ut
tal torde till stor del vara tillämpliga också på bamundervisningen.
Det är till att börja med nödvändigt att besinna och värdera
fyra faktorer, som är väsentliga för all språkundervisning.
E l e v e r n a är i vårt fall vuxna eller närmast vuxna. En över
vägande del av invandrama är arbetare och har en kort skolgång
bakom sig. De har inte lärt mycket grammatik, antagligen heller
inte något främmande språk. Men de är i c k e analfabeter. En
dast ett mindretal har högre skolutbildning, t. ex. invandrade lä
kare och akademiker, inräknat gäststuderande.3 Denna grupp är
ofta förtrogen med engelska, tyska eller franska som ett andra-
3 Se Bengt Svenssons skarpa kritik av denna eftersläpning i DN 24-'3
1966. Sedan april 1967 studeras metodiken för svenskundervisning av in
vandrare vid seminarieövningar i skolöverstyrelsens regi. Institute for
English-Speaking Students vid Stockholms universitet bedriver också ett
betydelsefullt utvecklingsarbete inom detta område.
3 Se Koiranen 1966 s. 248 samt Reinans och Koiranen i Svenska minori
teter 1966 s. 48 f. och 153.
6
språk vid sidan av modersmålet. Om nästan alla - flyktingarna ut
gör numera ett fåtal - gäller vidare att de frivilligt har sökt sig till
den svenska arbetsmarknaden eller till högre utbildning i Sverige och
att motivationen för studier i svenska därför är gynnsam.
L ä r a r e n har den stora fördelen att lära ut sitt eget moders
mål, som han behärskar.4 Men här vill jag vara slaven som viskar
i örat: Var inte så säker! Även om vi talar, skriver och förstår.
svenska flytande,. så har vi i regel inte tidigare tänkt över och ana
lyserat vårt eget modersmål som om det vore ett främmande språk.
Denna iakttagelse gör varje lärare som har att undervisa finnar i
den svenska syntaxens irrgångar. Den gäller också om dem som
har magisterbetyg i nordiska språk, eftersom den akademiska läro
planen hittills har varit inriktad på att utbilda modersmålslärare.
En nackdel innebär det vidare att läraren ofta är helt okunnig i
elevernas modersmål. Att de ibland kan använda engelska, tyska
eller franska som kontaktspråk, är från språkpedagogisk synpunkt
en helt annan sak.
T i d e n för och s i t u a t i o n e n kring undervisningen ter sig
inte gynnsamma, om man jämför med en skola. Svenskundervis
ningen beräknas ofta ske under relativt kortvariga kurser, splitt
rad på kvällstimmar efter pressande arbetsdagar i en ny och ovan
miljö. Bättre förutsättningar torde erbjudas i de fall när nykomna
invandrare får en samlad undervisning, innan de går ut i förvärvs
livet.
M å l e t för undervisningen nämner jag sist, därför att det är
viktigast att besinna detta. All språkinlärningsmetodik måste ses i
förhållande till och anpassas efter det syfte man vill uppnå. För
svenskundervisningen av invandrare kan man uppställa två skilda
syften och stadier:
a) Nyinvandrade utlänningar skall läras att hjälpligt f ö r s t å
alldaglig svenska i tal och skrift och att u t t r y c k a sig inom
samma språkart så pass redigt att infödda svenskar uppfattar enkla
meddelanden. Med sociologiska i stället för lingvistiska ordalag: De
nyinflyttade skall läras så mycket svenska att de kan leva och
arbeta manuellt i vårt samhälle. Däremot är det ofrånkomligt att
de på detta stadium ännu är hämmade av en allmän språklig ta
fatthet i förhållande till det svenska språksamfundet. Den innebär
4 Jag bortser här från möjligheten att använda utländska lärare, vilket
lär förekomma, enl. Svensson 1966.
7
stora risker för missuppfattningar, konflikter och socialt främ
lingsskap.
b) Invandrare som vill stanna i Sverige skall läras att b e h ä r s k a
vårt språk både passivt och aktivt, i både tal och skrift. Det är i
regel oundvikligt att en brytning, dvs. en främmande accent och
främmande artikulationsvanor, tillsammans med enstaka fel i ord
valet och satsbyggnaden dröjer kvar i deras svenska livet ut, men
de bör i alla fall nå så långt att inga allvarliga risker för missupp
fattningar, konflikter eller främlingsskap på grund av språket finns
kvar.
I fallet a) rör det sig i regel om en ren nybörjarundervisning, i
b) däremot om fortsättningskurser i samspel med det dagliga
arbets- och umgängeslivets språkövning. Eftersom nutida språk
undervisning redan på nybörjarstadiet bygger på imitation och
lägger stor vikt vid ett om möjligt felfritt uttal, förefaller det som
om syfte a) står i vägen för b); genom sin begränsning riskerar
det att hos eleverna befästa dåliga eller ofullkomliga uttalsvanor.
Anmärkningen är väsentlig och innebär att stor vikt måste läggas
på uttalsundervisningen redan i a). Samtidigt vill jag likväl varna
för att överdriva denna synpunkt.
"Emellertid måste det till slut sägas, att ett perfekt uttal trots
allt inte är en så stor tillgång, att det kan skyla över brister på
andra områden. För att få det rätta perspektivet på denna fråga
behöver vi bara tänka på att vi gärna överser med vissa uttals
egenheter hos utlänningar, när dessa talar vårt språk, bara de något
så när behärskar ordförrådet och grammatiken. Det är bättre att
kunna tusen ord av ett språk, även om uttalet inte är alldeles klan
derfritt, än att fulländat behärska hundra. "5
I varje fall bör svenskundervisningen för invandrama inte värde
ras och planeras som ett självändamål utan som ett viktigt led i
deras sociala anpassning i vårt land. 8 En realistisk avvägning mellan
uttalet och de övriga momenten i svenskinlämingen, som tar hän
syn till den i regel korta undervisningstiden, är alltså nödvändig.
Vid den avvägningen bör vi likväl komma ihåg att vi med uttal i
denna artikel inte bara syftar på inövandet av de artikulatoriska va
norna utan också på den auditiva och neurofysiologiska träningen att
11 Birger Thoren 1961 s. 14. Se också Els Oksaar i Svenska minoriteter
1966 S. 71 f.
8 Se härom Koiranen 1966 s. 189, 195 och 218 ff. passim.
8
uppfatta och särhålla relevanta språkljud.7 Uttals- och lyssnings
övningar blir på så vis självklart invävda i varandra vid inlärningen
av ett främmande språks ljudsystem.
Uppenbart är vidare att uttalet inte bör inövas med en ensidig
utgångspunkt i svenskans vedertagna ortografi. Många läroböcker
i svenska för utlänningar lägger i sin inledande ljudbeskrivning stor
vikt vid förhållandet mellan skrift och uttal i stället för att först
satsa på en förutsättningslös beskrivning av ljudsystemet.8 I fort
sättningen av min framställning kommer jag bara i mindre ut
sträckning att ta upp sådana välkända företeelser som att l är
"stumt" i ljus och d är "stumt" i djup, dvs. förhållandet mellan
stavning och uttal.
På den andra sidan måste vi likväl hålla i minnet att vi inte
Wldervisar analfabeter i svenska och att våra elever till skillnad
från skolbarn som lär främmande språk lever och verkar mitt i det
aktuella språksamfWldet. Invandrarna ser dagligen svenska ord och
texter i skrift på förpackningar, skyltar, anslag och löpsedlar och
sannolikt också i tidningar och television. De flesta av dem känner
redan från hemlandet de latinska bokstäverna och torde automa
tiskt kombinera dem med språkljud. Att helt se bort från detta
självklara faktum i nybörjarundervisningen vore verklighetsfräm
mande. Vi bör redan på ett tidigt stadium hjälpa invandrarna att
associera rätt mellan tal och skrift och mellan skrift och tal, även
om vi sparar upplysningarna om mindre oregelbWldenheter i för
hållandet mellan de fonematiska och grafematiska systemen till se
nare stadier.9
7 Med relevant syftar jag i första rummet på kognitiv relevans, d. v. s.
den rena meddelelsefunktion hos språket som representeras av fonemen,
men i andra hand också på den emotiva och den sociala relevansen,
representerade av ljudvarianter eller allofoner. Jfr härom t. ex. Loman
1964 s. 66 och 69 f.
8 Så t. ex. Hammar 1958, Higelin m. fl. 1961, Worgt 1961, Lindberg
1965 och Aström & Nussdorfer zg66, men annorlunda Hildeman m. fl.
1960 och Björkhagen zg62. - Det är emellertid tydligt att läroböcker av
sedda för självstudier av icke fonetiskt skolade lärjungar redan från bör
jan måste ty sig till normalortografin, helst i form av en jämförelse av
bokstävernas ljudmotsvarigheter i elevernas modersmål och i inlärPJngs
språket.
9 Den första grundsatsen i modem amerikansk språkpedagogik, "Lan
guage is speech, not writing", bygger, som William G. Moulton (1963 s.
24) påpekar, på erfarenheter från förlitterära indianspråk. Den betingas
9