Table Of Content
DET HÄR ÄR EN BOK FRÅN ORDFRONT
Ordfront är en oberoende kulturförening som verkar
för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Ordfront förlag ger ut böcker om samhällsdebatt,
historia och kulturhistoria, skönlitteratur samt
handböcker om skrivande och typografi.
Ordfront arrangerar även kurser i demokratiutvecklingsfrågor,
skrivandets hantverk, formgivning och design.
Ordfront Magasin är Sveriges största
månadstidning för samhällsdebatt och kultur.
Bli medlem på www.ordfront.se eller
ring 08-462 44 00 för mer information.
���������������������
��� ��� ������
����� ��
�
���������
����5
John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in
Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm
www.ordfront.se [email protected]
E-boken publiceras av Ordfront Ljud AB
Nordenskiöldsgatan 19, 211 19 Malmö
www.ordfrontljud.se
John Ajvide Lindqvist 2004
Omslag: Jens Magnusson
Omslagsfoto: Malou Bergman
Typografi: G. Skarbrandt
Satt med Caslon Pro av Ytterlids i Falkenberg
E-boksproduktion: Elib AB 2008
isbn tryckt utgåva 978-91-7037-125-3
isbn e-bok 978-91-86223-06-9
Till Mia, min Mia
41102 Låt den rätte komma ORI 5 04-03-25, 09.18
PLATSEN
Blackeberg.
Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark. »Ett anständigt
liv.« Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer.
Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att
folk skulle ha någonstans att bo.
Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter
från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, ut-
slängda i grönskan.
När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio
år. Man skulle kunna tänka sig en pionjäranda. Mayflower; ett okänt land.
Ja. Föreställa sig de obebodda husen som väntar på sina människor.
Och där kommer de!
Tågande över Tranebergsbron med solsken och visioner i blick. Året är
. Mödrar bär sina små på armen eller kör dem i barnvagn, håller dem i
handen. Fäder bär inte på hackor och spadar, utan köksmaskiner och funk-
tionella möbler. Förmodligen sjunger de något. Internationalen, kanske.
Eller »Se vi gå upp till Jerusalem«, beroende på läggning.
Det är stort. Det är nytt. Det är modernt.
Men det var ju inte så.
De kom med tunnelbanan. Eller med bilar, flyttbilar. En och en. Sipp-
rade in i de färdigbyggda lägenheterna och hade med sig saker. Sorterade
sakerna i måttbestämda fack och hyllor, ställde sina möbler i formation på
korkmattorna. Köpte nytt för att fylla hålen.
När det var färdigt lyfte de upp sina ögon och såg på detta land som bli-
vit dem givet. Gick ut ur sina portar och fann att allt land redan var brutet.
Bara att foga sig i det som fanns.
Det fanns ett centrum. Det fanns rejält tilltagna lekplatser för barnen.
Det fanns vidsträckta grönområden runt knuten. Det fanns många bilfria
gångstråk.
41102 Låt den rätte komma ORI 7 04-03-25, 09.18
En bra plats. Man sa det till varandra över köksbordet någon månad efter
att man flyttat in.
»Det är en bra plats vi kommit till.«
Bara en sak fattades. En historia. I skolan fick barnen inte göra special-
arbeten om Blackebergs förflutna, eftersom det inte fanns något. Jo. Det var
något med en kvarn. En snuskung. Märkliga gamla byggnader nere vid vatt-
net. Men det var länge sedan, och utan relation till det närvarande.
Där trevåningshusen står nu, fanns förut bara skog.
Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyr-
ka. En ort med tio tusen invånare, utan kyrka.
Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en
del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck.
Det förklarar till en del hur oförberedd man var.
Ingen såg när de flyttade in.
När polisen i december slutligen spårade åkaren som kört flyttlasset, hade
han inte mycket att berätta. I hans journal för stod bara: » okt: Norr-
köping–Blackeberg (Sthlm)«. Kom ihåg att det varit en man och hans dot-
ter, söt tjej.
»Och, jo förresten. Dom hade ju nästan inga grejer. Soffa, fåtölj, nån säng.
Lätt körning, på det sättet. Och att … ja, dom skulle ha det på natten, då.
Jag sa att det blir ju dyrare då med OB-tillägg och så. Men det var inget pro-
blem. Bara att vi körde på natten. Det var liksom det viktiga. Har det hänt
nåt?«
Åkaren fick veta vad saken gällde, vem det var han haft i sin bil. Han spär-
rade upp ögonen, tittade på bokstäverna i sin journal.
»Det var som fan…«
Munnen gjorde en grimas, som hade han gripits av avsmak inför sin egen
handstil.
okt: Norrköping–Blackeberg (Sthlm)
Det var han som hade kört dem. Mannen och flickan.
Han tänkte inte berätta det för någon. Någonsin.
41102 Låt den rätte komma ORI 8 04-03-25, 09.18
FÖRSTA DELEN
Lycklig den som har en sådan vän
Kärleksgrubbel
ger er trubbel
grabbar!
Siw Malmkvist – Kärleksgrubbel
I never wanted to kill, I am not naturally evil
Such things I do
just to make myself more attractive to you
Have I failed?
Morrissey – The last of
the famous international playboys
41102 Låt den rätte komma ORI 9 04-03-25, 09.18
ONSDAG 21 OKTOBER 1981
»Och vad tror ni det här är för nåt, då?«
Gunnar Holmberg, poliskommissarie från Vällingby, höll upp en liten
plastpåse med ett vitt pulver i.
Kanske heroin, men ingen vågade säga något. Ville inte bli misstänkt för
att känna till sånt där. Speciellt inte om man hade en brorsa eller brorsas
kompis som höll på med det. Sköt horse. Till och med tjejerna var tysta.
Polisen skakade påsen.
»Är det bakpulver, tror ni? Mjöl?«
Ett nekande mummel. Polisen skulle inte tro att klass b var idioter. Vis-
serligen var det omöjligt att avgöra vad det var i påsen, men lektionen hand-
lade nu om droger, så man kunde ju dra sina slutsatser. Polisen vände sig till
fröken.
»Vad lär ni dom på hemkunskapen egentligen?«
Fröken log och ryckte på axlarna. Klassen skrattade; snuten var okej. Någ-
ra av grabbarna hade till och med fått känna på hans pistol innan lektionen
började. Inte laddad, visserligen, men ändå.
Det kokade i bröstet på Oskar. Han visste svaret på frågan. Det gjorde
ont i honom att inte säga när han visste. Han ville att polisen skulle titta på
honom. Titta på honom och säga något till honom när han sa det rätta svaret.
Det var dumt att göra så, han visste det, ändå räckte han upp handen.
»Ja?«
»Det är heroin, va?«
»Det är det.« Polisen såg vänligt på honom. »Hur gissade du det?«
Huvuden vändes emot honom, nyfikna på vad han skulle säga.
»Nä, jag … läser mycket och så där.«
Polisen nickade.
»Det är bra, det. Att läsa.« Han skakade den lilla påsen. »Blir inte myck-
et tid till det om man håller på med sånt här. Hur mycket kan det här vara
värt, tror ni?«
Oskar behövde inte säga mer. Han hade fått sin blick och sitt tilltal. Hade
41102 Låt den rätte komma ORI 11 04-03-25, 09.18
till och med fått säga till polisen att han läste mycket. Det var mer än han
hoppats på.
Han drömde sig bort. Hur polisen efter lektionen kom fram till honom
och var intresserad av honom, satt hos honom. Då skulle han berätta allt.
Och polisen skulle förstå. Skulle smeka honom över håret och säga att han
var en bra grabb; lyfta upp honom, hålla honom i famnen och säga…
»Jävla golare.«
Jonny Forsberg petade ett styvt finger i sidan på honom. Jonnys brorsa
var med knarkarna och Jonny kunde en massa ord som de andra killarna i
klassen snabbt lärde sig. Jonny visste förmodligen exakt hur mycket den där
påsen var värd, men han golade inte. Snackade inte med snuten.
Det var rast, och Oskar dröjde sig kvar vid jackhängarna, obeslutsam.
Jonny ville göra honom illa – hur kunde han bäst undkomma? Genom att
stanna kvar i korridoren, eller genom att gå ut? Jonny och de andra i klas-
sen stormade ut genom portarna till skolgården.
Just det; polisen skulle stå med sin bil på skolgården och de som var in-
tresserade fick komma och titta. Jonny skulle inte våga ge sig på honom när
polisen var där.
Oskar gick ner till portarna och tittade ut genom glasrutan. Alla i klas-
sen hade mycket riktigt samlats runt polisens bil. Oskar hade också velat
vara där, men det var ingen idé. Någon skulle knäa honom, någon annan dra
upp hans kalsonger i stjärtvecket, polis eller inte.
Men han fick i alla fall en frist, den här rasten. Han gick ut på skolgår-
den och smög sig runt baksidan, till toaletterna.
Inne på toaletterna lyssnade han, harklade sig. Ljudet ekade mellan bå-
sen. Snabbt drog han ur kalsongerna fram Pissbollen, en skumgummibit
stor som en mandarin som han klippt till ur en gammal madrass, med ett
hål där han stack in snoppen. Han luktade på den.
Jodå, nog fan hade han pissat på sig lite. Han sköljde bollen under kra-
nen, kramade ur så mycket vatten som möjligt.
Inkontinens. Det hette så. Hade läst om det i en broschyr han smugit åt
sig på apoteket. Mest något som gamla kärringar hade.
Och jag.
Det fanns hjälpmedel att köpa, stod det i broschyren, men han tänkte
inte använda sin veckopeng till att stå och skämmas på apoteket. Och defi-
nitivt inte berätta det för mamma; hon skulle tycka så synd om honom att
han blev sjuk.
Han hade Pissbollen, och det fungerade så länge det inte blev värre.
Steg utanför, röster. Med bollen kramad i handen gled han in i ett bås
41102 Låt den rätte komma ORI 12 04-03-25, 09.18
