Table Of ContentEnt. Tidskr. 132 (2011) Till minne av Ingvar Svensson
Ingvar Svensson
*29 juli 1919 †17 februari 2011
”Hej, det är Ingvar!” Så började hundratals samtal ”Att samla småfjärilar”. För en nybörjare var det
som jag fick från Ingvar Svensson i Österslöv allt- mycket värdefullt att få tips från en person, som re-
sedan 1968 då jag träffade honom första gången på dan då ansågs som Sveriges främste fjärilssamlare.
ett möte i Entomologiska Sällskapet i Lund. Redan
10 år dessförinnan hade jag haft indirekt kontakt Barn- och ungdomsåren
med honom genom en annan samlare, Bertil Re- Ingvar föddes på gården Romperöd i Glimåkra
uterskiöld från Asarum. Den underbara sommaren socken i norra Skåne. Redan som liten väcktes hans
1957 hade jag funnit ett par konstiga aberrationer naturintresse och han beskrev sig själv som nyfiken
av pärlemorfjärilar som jag inte kunde bestämma. alltifrån barndomen och genom hela livet. Hans
Bertil tipsade mig då om Ingvar, som nog kunde första intresse var fåglar. Hemma på gården hade
hjälpa till. ”Ingvar penslar dem bara där bak och så han som ung skolpojke sett en fågel, som såg ut som
ser han direkt vad det är”, sa Bertil. ??? Vid slutet av en mycket liten skata. Han frågade sin lärare som
1960-talet hade jag inte hört talas om genitalunder- inte hade något svar. Senare kom han själv fram till
sökning så Bertils yttrande var för mig en gåta. att det hade varit en stjärtmes.
Så småningom fick jag en mer stadigvarande I skolan var det på den tiden brukligt att man
kontakt med Ingvar, i synnerhet då jag hade börjat skulle lära sig växter genom att pressa dem och
samla på småfjärilar 1971 i samband med en flytt samla dem i ett herbarium. Det var nog inte bara en
till Öland och en första tjänstgöring som lärare där. påtvingad uppgift från skolan som gjorde att Ingvar
I maj 1972 höll Ingvar ett föredrag i Lund med titeln blev duktig också inom botaniken, utan också ett
209
Bengt Å. Bengtsson Ent. Tidskr. 132 (2011)
eget intresse att lära sig känna igen olika växter. En Under sina ungdomsår skaffade Ingvar en 2000
av hans farbröder, boende i Hjärsås, var intresserad W lampa, men den var alltför stark. Fjärilarna satte
och kunnig och han uppmuntrade Ingvar att samla sig flera tiotals meter från lampan och var svåra
på växter. Gården vid Romperöd hade på sina ägor att hitta. Gården hade ett eget elverk som även
ett hyperitberg och där kunde Ingvar plocka in in- grannarna kunde utnyttja. Elledningen gick över
tressanta växter till sitt herbarium. en åker och där kopplade Ingvar in sin lampa. I
En händelse som han avslöjade först långt sena- huset en bit därifrån undrade man varför det lyste
re, kanske med både viss stolthet och samtidigt så starkt kväll efter kväll. Det kallades till ett sam-
viss skam, var nedläggandet av en utter med ett manträde i byn och i samlad tropp ämnade folket
hemmagjort kulgevär. Ingvar beskrev det hela som gå upp till gården där Ingvar lyste och ta reda på
att det nog egentligen var farligare för skytten än vad som pågick. Sonen i huset där sammanträ-
för uttern. Som tur var hade Ingvar fel på den punk- det hölls sa då: ”Det är nog ingen idé. Ingvar är i
ten. På 1930-talet fanns alltså utter kvar i Glimåkra Stockholm så det blir inget ljus i kväll.”
socken, vilket inte ens grannjägarna visste om.
En dag åkte Ingvars föräldrar med sina båda Studieåren och nya bekantskaper
söner ända ner till Lund. Ingvar och brodern fick Efter att privat ha tagit sin gymnasieexamen vid
varsin tvåkrona och de bestämde sig för att köpa Ramlösa internat började han första årskursen på
böcker på tyska så att de kunde lära sig språket. ”Skogis” i Garpenberg. Där fick han en stor och
Det kunde de också göra från radioprogram, då trogen vänskapskrets med blivande jägmästare.
man nyss hade skaffat radio i familjen. Bröderna Vid den tiden fick han cyankaliumburkar av Erik
använde tvåkronorna till att köpa varsin del av Nordstrand, vilket underlättade insamlingen. Han
Schreibers kleine Atlas der Schmetterlinge und hade träffat Erik på en studieresa till Stockholm,
Raupen på Gleerups Bokhandel. I bokverket fanns där Erik arbetade som arkivarie på Statskontoret.
fina färgbilder och där stod hur man skulle spän- Eriks uppmaning till Ingvar var mycket bestämd:
na fjärilar. Så småningom fick Ingvar sin broders ”Sluta inte med att samla småfjärilar!”
volym och han använde böckerna flitigt. En dag cyklade Ingvar ut till Svinösjön en dryg
mil nordväst om Garpenberg. I vassen flög mäng-
De första stegen der av en liten fjäril. Först trodde han att det var en
Ändå startade Ingvar som fjärilskådare och inte sorts lavspinnare. Han skickade två exemplar till
samlare. Alla fjärilar han såg på gården noterades Kjell Ander i Lund som svarade, att det var den
i en anteckningsbok. Den första som antecknades för Dalarna nya Ethmia pyrausta ängsrutemal, en
var vitfläckig guldvinge den 31 maj 1935. När han stor sällsynthet. Det var Ingvars första småfjäril.
senare började bevara de fjärilar han träffade på, Ingvar träffade Frithiof Nordström den18
tillverkade han själv två lådor. Bottenmaterialet oktober 1945 vid ett sammanträde i Entomolo-
var det största problemet då man vanligen använde giska Föreningen i Stockholm. Han blev snart klar
pressad torv som gjorde att järnnålarna rostade. över vilken stor expert Frithiof var. Den 30 maj
Till att börja med blev det bara s.k. storfjärilar, 1944 hade emellertid Ingvar vid Romperöd fått
som nålades med knappnålar utan etiketter. Den en malmätare, som han inte kände igen. Frithiof
sällsynta Boarmia arenaria vit lavmätare var först tyckte att det borde vara Eupithecia castigata (nu-
utan etikett men fick det sedan: Glimåkra 1937. mera subfuscata) hallonmalmätare och blev en-
Senare har lavmätaren eftersökts ett flertal gånger ligt Ingvar nästan arg när Ingvar protesterade mot
vid Romperöd (som var den egentliga fångstplat- förslaget. Ingvar var ihärdig och menade att den åt-
sen) men ingen sådan har visat sig efter 1937. tonde bukplåten inte stämde. Han bad Frithiof göra
Däremot finns numera en god population av Sabra ett genitalpreparat (också för att Ingvar skulle lära
harpagula vasspetsad sikelvinge på gården, som sig tekniken) och det visade sig att mätaren var E.
ändå visar områdets kvaliteter. virgaureata gullrismalmätare, ny för Skåne.
Hans första fjärilshåv gjordes av en gam- Den 12 maj 1944 var det ”övning” i Färlövs
mal gardin. Tyget hade så gles väv att t.o.m. en socken i Skåne. De blivande jägmästarna skulle
lindsvärmare (med etiketten maj 1937) höll på att lära sig att röja bokskog. Ingvar såg en hane av
rymma. Ingvar hade inte råd att köpa det magnifika Aglia tau nagelspinnare flyga omkring bland bok-
verket Svenska Fjärilar (från 1941) förrän i slutet stammarna. Han satte iväg efter den. Ledaren för
av 1940-talet. expeditionen var den gamle jägmästaren Henrik
210
Ent. Tidskr. 132 (2011) Till minne av Ingvar Svensson
Figur 1. Ingvar i sitt arbetsrum december 1987. Foto: Nils Ryrholm.
Carbonnier. Denne undrade vad Ingvar hade för stämpla skog. Det stod i lagen att bara jägmästare
sig, som då förklarade att det var en sällsynt spin- fick stämpla i detta svårföryngrade område. Helst
nare han ville fånga. Då dundrade Carbonnier på anställde man unga jägmästare som var billiga. Vid
sin genuina skånska: ”Vi tar 5 minuters paus!” var- stämpling på berget Airivaara fann han Anomogyna
efter han på militäriskt manér pekade ut åt Ingvar: mevesi (numera Xestia gelida) meves fjällfly. Det
”Där är en!”, och ”Där är en till!” och ”Där också!” var en riktig raritet som senast var funnen 1888.
och ”Där!” och så vidare. Men Ingvar nöjde sig Bästa fångsten den sommaren var ändå Elsa
med några få exemplar. som ”kom till lampa” vid Kitkiöjoki tillsammans
Samma år, 1944, var det en sommarövning i med en lärarinnekamrat. Ingvar och Elsa förlovade
norra Ångermanland. Under 5 juni-23 juli samlade sig vid julen 1946 och gifte sig 1949.
Ingvar ivrigt i dessa trakter när inte skogsjobbet År 1947 skickades Ingvar till Gotland under
hindrade. Han cyklade ända till Dorotea, där han tiden 21 april-21 september bl.a. för att staka dik-
samlade Oeneis jutta gråbrun gräsfjäril på my- en, som han senare ansåg vara ett helt misslyckat
rar. Den var ny för Åsele lappmark. Den 26 juni projekt och istället förstörde fin natur! Under en
fångade han Hepialus humuli humlerotfjäril i cent- period med pappersarbete inne i Visby mötte Ing-
rala Dorotea, vilket indikerar att samhället nog såg var under en lunchpaus helt överraskande Erik
annorlunda ut än idag. Nordstrand på gatan. Erik såg mycket sjuk ut.
Ändå bad han Ingvar att komma ut till sommar-
Färdig jägmästare stugan vid Östergarn. Där visade Erik sin samling
Ingvar var färdig som civiljägmästare våren 1946. som bl.a. innehöll mängder av Parnassius apollo
Det var lätt att få jobb eftersom både Domän- apollofjäril. Sedan träffades de aldrig mera. Erik
verket och Skogsstyrelsen behövde jägmästare. led av pernesiös anemi och låg sista tiden på Sankt
Ingvar valde Skogsstyrelsen och blev skickad Eriks sjukhus. Han avled bara 51 år gammal och
till Västergötland. Han fick där uppdrag att staka hade testamenterat samlingen till Ingvar. Ingvar
diken. Den 1 juli sändes han till Vittangi för att bodde vid Eriks bortgång i Umeå där han var brän-
211
Bengt Å. Bengtsson Ent. Tidskr. 132 (2011)
slechef. Ingvar tog hand om samlingen och hyste ignorantella ignorantstävmal. För att få visshet om
tillfälligt in den i museet i Umeå. I samlingen fanns att det var rätt art skrev han till Martin Hering
ett exemplar av Antonechloris smaragdaria mid- i Berlin, som omedelbart skickade två av typex-
sommarmätare, som Erik hade tagit vid Trelleborg emplaren till en hittills ”okänd amatörforskare”.
14 juli 1918. Fyndet godkändes inte av Frithiof och Dessa bekräftade att Ingvar hade haft rätt i sitt an-
detta gjorde Erik väldigt ledsen. Enligt Ingvar var tagande.
det dock troligt att fyndet var korrekt. Österlöv blev en strategisk plats för entomolo-
På Gotland hände det åtskilligt under 1947. En giska utflykter. Det rika Skåne låg öppet för nya
av händelserna mindes Ingvar särskilt. Vid midnatt upptäckter och samlandet tog fart på allvar. En
samlade han vid en kyrka med pannlampa efter flyn ung samlare från Karlskrona, Lennart Eriksson,
som besökte blommor. Två flickor kom cyklande följde med Ingvar till Sandhammaren den 8 sep-
genom tallskogen intill. Ingvar hoppade nerför en tember 1956. Med en del tekniskt kunnande hade
avsats för att gömma sig utan att ha hunnit släcka Ingvar byggt ett eget elverk. Det hemmagjorda el-
pannlampan. Flickorna gav upp ett avgrundsskri verket sattes igång och skynket lades ut platt på
och ilade bort medan ”cykelkedjorna rasslade in- marken som brukligt var på den tiden. Lennart var
tensivt” tills ljudet försvann. snabbt framme och plockade allt som kom in till
Omkring 1950 fick han jobb i Hällfors i Norr- lampan, men han var rätt ovarsam och tog fjäri-
land. Där konstruerande han en egen Robinson- larna med nyporna. ”Gör inte så! Fjärilarna ska-
fälla, som han satte upp på gårdsplanen. Medan das!” sa Ingvar. Plötsligt kom en Acherontia atro-
Ingvar var ute i omgivningarna och samlade fick pos dödskallefjäril och Ingvar hann först eftersom
Elsa besök av en löjtant, som uppmanade Elsa att Lennart stod där alldeles perplex. När Ingvar kom
släcka lampan. ”Inget ljus för fientliga flygare!” hem till Österslöv vid 2-tiden på natten kom yt-
Elsa släckte emellertid inte lampan ”för hon var terligare en stor hona av dödskallefjäril på lampan
räddare för mig än för militären”, som Ingvar un- och därför fick Lennart senare hanen från Sand-
derfundigt uttryckte det. hammaren. Det var den enda gången Ingvar hade
sett arten trots de många tusentals timmar han hade
En ny art för vetenskapen! samlat med lampa.
Den första fjärilen som Ingvar beskrev som ny art
för vetenskapen var Tinea bothniella slaguggle- En sagolik Norrlandsresa
bomal. Den dåvarande nestorn inom småfjärils- Sommaren 1975 blev oförglömlig för Ingvar. Till
området Per Benander hade sett exemplaren och skotten Edward Pelham-Clinton i Skottland hade
var säker på att det handlade om en okänd art. Han han tidigare svarat på ett brev, att det var ganska
rekommenderade Ingvar att beskriva den. Vid den- osannolikt att hitta flera nya arter av släktet Ela-
na tid hade Ingvar också samlat in små äkta malar chista gräsmalar i Skottland. Pelham-Clinton hade
norrifrån, vilka först bedömdes vara Tinea colum- nämligen ansett sig ha sådana i sin samling. När nu
bariella duvbomal. Magne Opheim från Olso Ingvar var ute på en sedvanlig längre färd norrut
fann emellertid att den riktiga T. columbariella var och kom till Frevisören utanför Haparanda sam-
något annat. Opheim beskrev därför en ny art med lade han en del under kvällen. Flygningen avtog,
namnet Tinea svenssoni svalbomal. Detta var den men på återvägen till husvagnen såg han en mängd
första art (men inte den enda) som blev uppkallad små malar flyga runt en grästuva. Han samlade in
efter Ingvar. några och dagen efter upptäckte han, att det ganska
säkert rörde sig om en okänd art. Han hade emel-
Flytt till Skåne lertid bara fått tag i hanar. Efter att ha spänt sina
Den 15 februari 1953 kom Ingvar och Elsa till djur färdigt gick Ingvar tillbaka till fångstplatsen
Österslöv, där de bosatte sig i ett nyinköpt hus på och ryckte upp hela grästuvan. Där hittade han
Vivedalsvägen. Ingvar hade fått arbete på Skogs- tre honor. Nu var han redo för att beskriva en ny
vårdsstyrelsen i Kristianstad som civiljägmästare. Elachista-art från Sverige, vilket han tidigare hade
Samma datum som de kom dit föddes deras dotter ansett vara en fåfäng dröm. Släktet var ju så välut-
Elisabet. Fyra år senare föddes sonen Sten. forskat i Sverige. Arten fick namnet Elachista von-
Ingvar satte upp en fälla i trädgården, och den schantzi efter en finsk kollega, Max von Schantz.
16 och 27 juni fann han i fällan två välbehållna Några dagar senare på sin resa var han på kväl-
exemplar av vad han misstänkte vara Chionodes len vid Kaunisjoki. Det var svalt och fjärilarna
212
Ent. Tidskr. 132 (2011) Till minne av Ingvar Svensson
hade slutat flyga. På återvägen vid åkanten såg han för att ha lurat honom med data. Ingvar beklagade
dock några malar som togs in. Också dessa befanns ofta att hans vänskap med ETO hade slutat så illa,
tillhöra en ny art för vetenskapen! Denna art fick men trots det ansåg han att den Elachistid-bok som
namnet Elachista krogeri efter en annan finsk kol- Ernst var författare till var mycket bra.
lega Harry Krogerus. Vid slutet av 1980-talet sökte Ingvar tillstånd för
På hemvägen mot Skåne besökte Ingvar fjället att samla på Hallands Väderö. Han misstänkte att
Vällista i Jämtland. I björkregionen fann han flera Nemapogon falstriella sorgsvampmal borde finnas
exemplar av en liten Elachista. Nära Handöl såg där. Tillståndet var förenat med så många reserva-
han dagen efter mängder av samma art. Här var tioner att insamling i praktiken var omöjlig. Ingvar
en tredje okänd Elachista-art! ”Omöjligt!” Den avskydde under resten av sitt liv sådana byråkrater,
här arten, Elachista nielswolffi, fick namn efter en som för att visa sin makt utfärdade tillstånd, som
dansk kollega, Niels L. Wolff. var omöjliga att rätta sig efter, eller ville reglera
En fjärde art fann han ett annat år på väg till ALLT. Han yttrade vid ett tillfälle om sådana myn-
Kebnekaise, nämligen Elachista kebneella keb- dighetspersoner: ”Alla handlar naturligtvis i bästa
negräsminerarmal, som dock beskrevs av en an- välmening och efter bästa förstånd. Men många
nan specialist. Ingvar nämnde flera gånger, att han har fått ett arbete som övergår deras förstånd!”
ångrade sitt uttalande till Pelham-Clinton och Från och med nu var Ingvar fast besluten att inte
anade att denne ändå hade obeskrivna arter i sin skänka sin samling till ett svenskt museum. Istället
samling. Gräsmalarna Elachista är mycket svåra sålde han den till Lund museum, där sålunda hela
att bestämma och måste oftast genitalprepareras. hans samling med alla hans typexemplar finns be-
varade. Hans senare insamlade material har dock
Trassel och missförstånd till en del gått till Kiel.
Under 1980-talet sysslade Ingvar speciellt med Genom åren har Ingvar beskrivit 19 arter nya
småfjärilsfamiljen Momphidae brokmalar. Han för vetenskapen. En av dem är Pseudatemelia el-
fick anslag från Entomologiska Sällskapet i Lund sae tallskogstubmal från Gotland. En polack, Ser-
för att titta på typer i London. Ernst Traugott- giues Toll, hade ganska nyligen beskrivit en art P.
Olsen (ETO) från Danmark och Marbella, Span- josephinae efter sin fru Josephina. Ingvar inspire-
ien hade gjort akvareller till en bok om Elachis- rades av detta och beskrev Gotlandsarten efter
tidae, men lånade nu också brokmalar av Ingvar Elsa. Hanarna till dessa båda arter är mycket svåra
för att han skulle illustrera dem i en kommande att särskilja, medan honorna har klara skillnader i
bok, som Ingvar skulle skriva texten till. ETO och genitalierna.
Ingvar träffades därför ofta. En gång visade Ernst
en akvarell av något som skulle föreställa den av Avslöjad bluff med fjärilar?
Ingvar beskrivna Mompha complexa (nu sexstri- Även inom entomologin förekommer ibland fal-
gella) nordlig brokmal. Ingvar såg att en samman- sarier, men oftast är de omedvetet tillkomna ge-
blandning hade skett, men fick ett uppbragt svar nom feletiketteringar eller liknande. Ibland dyker
”Det är complexa!” ”Nej” sa Ingvar, ”det är ju jag det upp gränsfall, som det exemplar av Iphiclides
som har beskrivit den så jag borde ju veta hur den podalirius segelfjäril, som en person i Åhus hittade
ser ut!”. ETO blev ytterst arg och avbröt därefter i en spindelväv vid Egeside. Han hade visserligen
förbindelsen med Ingvar. rykte om sig att fuska med fåglar, men överläm-
Vid ett senare tillfälle var professorerna Harry nade exemplaret till Ingvar. Det enda som var kvar
Krogerus och Max von Schantz på besök i Lund var framvingarna och höger bakvinge. Det övriga
och blev då inbjudna till Carl H. Lindroth. De fin- var borta. Ingvar trodde fyndet var riktigt.
ska gästerna hade fått tillbaka en ask med Elachis- En annan ung man från Stockamöllan visade
ta-arter som ETO hade bestämt. De såg att det var lite i smyg under möten i Lund rariteter för Olle
fullt med felbestämningar och fick sin uppfattning Ryberg, som verkade acceptera dem, men de an-
bekräftad av Ingvar, som också tittade i asken. Un- mäldes aldrig vid mötena. Ingvar tyckte det var
der kvällen vid middagen, då Ingvar inte var med, lite för många rariteter och en gång besökte han
hade de berättat för Lindroth om felbestämningar- hemmet. Sonen var inte hemma men det var för-
na. På något sätt hade detta nått ETO, för dagen äldrarna. ”Jag kan visa!” sa pappan. I första lå-
efter ringde han och skällde ut Ingvar för att ha dan fanns podalirius i dåligt skick. ”Jag minns att
smutskastat honom. Han anklagade också Ingvar den togs i Tyskland” sa pappan, men på etiketten
213
Bengt Å. Bengtsson Ent. Tidskr. 132 (2011)
Figur 2. Deltagarna från nästsista microlepidopterologmötet i Österslöv 1984. Fr.v. Bengt Å. Bengtsson, Ole
Karsholt, Ingvar Svensson, Leif Aarvik, Max von Schantz, Harry Krogerus, Jussi Itämies och Karsten Schnack.
stod det ”Stockamöllan”. De flesta exemplaren i var ju begränsade, men en efterlysning hade lästs
samlingen var i dåligt skick, men de finaste rarite- upp i riksradion. På norra Öland hade kronojägaren
terna var vackert spända. Där fanns bl.a. Catocala förgäves sökt efter dem då han hade hört efter-
electa stenfärgat ordensfly, C. elocata bågbandat lysningen
ordensfly, Arctia villica fläckig björnspinnare och I Uppland stannade de till i en aspdunge. Ingvar
flera ytterst sällsynta svärmare (vissa inte ens fun- såg ett puppskal sticka ut från en aspstam. Cossus
na i Sverige), som alla hade etiketter där det stod terebra mindre träfjäril! Han hämtade en borste och
Stockamöllan. Ingvar beslöt sig för att uppmana borstade fram två hål. Sedan sökte han markägaren
samlaren att avlägsna etiketterna så att fynden inte för att få köpa aspen. ”Nej, det passar sig inte”,
skulle ställa till problem i framtiden, men den unge sa Elsa, ”min pappa är ju nyss död.” Ingvar gick
mannen ifråga kom aldrig mer till Lund. ändå till gården men träffade inte markägaren.
Men mindre träfjäril var inte vilken art som helst
I lagens gränsland så först försökte Ingvar få upp puppor med små-
En sommar var Ingvar och Elsa på resa på Öland pinnar. Det gick inte. Han tog då fram en handyxa
och sedan åkte de till Uppland. Elsas far befann sig och högg ett hack på en halv meter och gömde sig
på sjukhus i Haparanda. När Ingvar och Elsa kom i skogen så fort det kom en bil. Den första puppan
till Uppland fick de tag i en telefon och ringde för skadades men den andra puppan kunde han få tag
att höra efter hur Elsas far mådde. De fick då veta i och ur den kläcktes en vacker hona. Detta var det
att han både hade avlidit och begravts under deras enda exemplaret av denna art som han fick under
resa. Kommunikationsmöjligheterna vid denna tid sin livstid.
214
Ent. Tidskr. 132 (2011) Till minne av Ingvar Svensson
Trägen vinner – oftast!
Av en finsk fackentomolog hade Ingvar fått veta,
att Lampronia standfussiella kanelrosknoppmal
var funnen helt nära den svenska gränsen i Torne-
dalen. Ingvar sökte vid Båtskärsnäs, där det fanns
en del bestånd av Rosa majalis kanelros, men
fann ingen standfussiella. Han fick av en botanist
i Haparanda veta, att det på ön Korkiasaari i Torne
älv skulle finnas massor med kanelros. Första
besöket på ön gav ingen kanelrosknoppmal. Nästa
år tog han med sig en uppblåsbar badbåt, men inte
heller då lyckades han finna några standfussiella.
Vid tredje försöket ytterligare något år senare och
då Olle Hammarstedt var resesällskap, fick han
låna en roddbåt och äntligen kunde han samla in
den för Sverige nya standfussiella. Trägen vinner!
Under de senare åren höll Ingvar nästan samma
intensiva samlingsaktivitet. Som vanligt var Skåne
av intresse. På ett julmöte i Danmark 2008 fick han
höra talas om en stävmal Scrobipalpa tussilaginis,
som nyligen var funnen i Danmark och vars larv
skulle leva minerande i blad på hästhov. Ingvar
letade på många ställen i Skåne och lyckades till
slut hitta några få minor den 27 september 2009
vid Torsebro norr om Kristianstad. Återigen, trä-
gen vinner!
Det var typiskt för Ingvar att inte ge upp. Vid ett
otal tillfällen försökte han finna den mycket säll- Figur 3. Ingvar och jag vid Jukkasjärvi 1992.
synta Clepsis nybomi pärlfläcksvecklare, som bara
var funnen i ca ett dussintal exemplar i världen.
Ingvar besökte de kända svenska lokalerna i Här-
jedalen och Torne lappmark, men hade inte turen Det sista nordiska microlepidopterologmötet
att få in något exemplar. hölls i Köpenhamn och då hade antalet medlem-
mar svällt till det nästan dubbla jämfört med det
De nordiska microlepidopterologmötena första mötet.
Den finske entomologen Max von Schantz frågade
vid ett tillfälle om inte några representanter från Andra möten och kongresser
de nordiska länderna kunde träffas hos Ingvar Ingvar var en mycket föreningsintresserad per-
och dryfta taxonomiska problem. Tanken var att son. Han var med i många olika föreningar och
mötena sedan skulle rotera mellan Oslo, Helsing- bevistade alla möten han kunde. Kanske fick
fors, Köpenhamn och Österslöv. Uppräkningen av han inspiration att vara med på olika möten och
dessa fyra orter visar, att Österslöv var Sverige hu- kongresser genom det generösa erbjudandet från
vudstad när det gällde fjärilar från och med 1960 Skogsvårdsstyrelsen i Umeå att skicka Ingvar till
då det första mötet hölls. Det elfte mötet, det näst den åttonde internationella entomologkongressen i
sista i denna version, blev i Österlöv 1984. Vid si- Stockholm i augusti 1948. Kongressens president,
dan av diskussioner om intrikata artproblem hann professor Ivar Trädgårdh vid Skogshögskolan,
man också med att exkurera i nordöstra Skåne. För höll ett inledningstal på ca en timme. Enligt Ingvar
många var nog besöket vid Maltesholm speciellt var talet ett verkligt test på deltagarnas tålamod
där resterna av den gigantiska boken Adam beun- och var dessutom obegripligt. Vid ett kort avbrott
drades. Förmodligen hade boken varit det största började de närvarande applåderade vilt, vilket av
trädet i Norden med en uppskattad volym på100 Trädgårdh togs som en uppmuntran och han höll
kubikmeter travat mott. då på en timme till. Sekreterare vid kongressen var
215
Bengt Å. Bengtsson Ent. Tidskr. 132 (2011)
C.H. Lindroth. När denne berättade vid ett mid- Häftigaste naturupplevelsen? När jag såg två kej-
dagsbord, att Trädgårdhs tal var ”Mycket bra men sarörnar vid Örup.
vi begrep ingenting” blev professorn rasande och Om jag inte hade blivit jägmästare? Skogshuggare.
sökte med strypgrepp ta livet av Lindroth. Ento- En offentlig person som jag uppskattar? Alf Svens-
mologer har också känslor. son.
Ingvar deltog i flera världskongresser, bl.a. En mänsklig egenskap jag ogillar? Viljan att
i Moskva och Canberra. Han närvarade vid de bestämma över andra.
flesta nordiska möten och också de på senare tid En mänsklig egenskap jag gillar? Hjälpsamhet.
av Sveriges Entomologiska Förening anordnade
svenska entomologmötena. Han medverkade ock- Ingvar var en mycket allmänbildad person.
så vid de flesta kongresser som SEL (Societas Eu- Han kände till det svenska samhället väl och hade
ropaea Lepidopterologica) ordnade vartannat eller bestämda åsikter om det mesta. Han mindes namn
vart tredje år ända från föreningens start 1978. på fler personer än vad de flesta mäktar med. Han
hade ett vidsträckt nätverk, framför allt inom
Ingvars 90-årsdag skogsnäringen och de myndigheter som hanterade
En liten grupp vänner till Ingvar organiserade en skogsfrågor. Han var inte rädd för att ta en dust
fest när Ingvar fyllde 90 år. Både samlarkollegor, med vem som helst som hade en avvikande mening
familj och släkt samlades i Bygdegården i Östers- om en sak, även med dem i högsta toppen. Han
löv. Femtio personer hyllade jubilaren. Även vän- hade gärna kontakt med botanister över hela landet
ner från Norge, Tyskland och Danmark deltog. Det för att få tips om växtlokaler, som skulle kunna
var en minnesvärd eftermiddag med en mycket vara intressanta även ur fjärilssynpunkt.
lycklig Ingvar och en minst lika lycklig Elsa. Ing- Hans sociala patos och känsla för rättfärdighet
var förärades en tavla av nästgrannen, bibliofilen var genuint. Han berättade bland annat en gång att
och konstnären Björn Dal. På kvällen företogs en när en skogsägare i Småland blev åtalad för att en-
utflykt till Ingvars barndomsgård Romperöd, där ligt lagen inte ha fört ut virke i tid, biträdde Ingvar
man bedrev fjärilsfångst med lampor. honom vid rättegången. Ingvar kunde då avslöja
att Domänverket, på den tiden en statlig institution,
”Ingvars kväll” i Lund hade gjort precis samma sak, men sluppit undan
Vid en hyllningskväll i Entomologiska Sällska- böter. Tack vare Ingvar las åtalet mot skogsägaren
pets regi i Lund den 30 oktober 2009 höll Ingvar ner. Han tog alltid ställning för ”underdogs”.
ett långt föredrag om sitt samlarliv. Det mesta av
ovanstående är hämtat från en inspelad DVD från Ingvar som resekamrat
den kvällen och är alltså i stora drag Ingvars egna Vid åtskilliga tillfällen i början av vår bekantskap
ord. Kvällen inleddes dock med att ordförande gjorde Ingvar och jag gemensamma dagsutflykter
Magnus Wedelin visade ett bildspel, där männis- i Skåne. Vi träffades också mer eller mindre spon-
kan Ingvar presenterades. Magnus hade intervjuat tant på andra platser i Sverige, bl.a. på Öland. 1982
honom och några korta brottstycken därifrån kan möttes vi i Abisko. Göran Palmquist och jag hade
illustrera Ingvars åsikter om saker och ting. varit uppe på fjället Nissontjårro och vi berättade
vad vi hade upplevt. Ingvar och Elsa började sedan
Favoritlokal för fjärilsfångst? Alnön. sin vandring upp mot fjället i ett osäkert väderläge.
Favoritfjäril? Epilecta linogrisea. Det tog uppskattningsvis en 4-5 timmar att nå
Vackraste platsen i Sverige? Lapporten vid Abisko. målet om man gick utan paus. Situationen visade
Favoritväxt? Finnmyrten. med vilken målmedvetenhet Ingvar samlade oav-
Det jag ångrar mest? Att jag skrev till Pelham- sett väder och hur troget Elsa stöttade Ingvar.
Clinton att det var omöjligt med så många nya När Ingvar och jag var ute och reste gällde det
Elachista-arter i Skottland som han trodde på. att anpassa sig till en helt ny dygnsrytm, särskilt
Argast? När länsstyrelsen gav sitt s.k. tillstånd att vad gällde måltider. Det var frukost någon gång
samla på Hallands Väderö. vid 11-tiden och middag sent på kvällen, en gång
Bästa naturvetenskapliga bok? The Naturalist on t.o.m. kl. 1 på natten. Samlandet fick helt styra
the River Amazonas (Naturforskaren på Ama- mattiderna. Efter en omskakande tid lärde jag mig
zonas) av Henry Walter Bates. att hantera det hela genom att ha reservproviant i
väskan i form av choklad eller annat kaloririkt.
216
Ent. Tidskr. 132 (2011) Till minne av Ingvar Svensson
Ingvars favoritmat var fisk. Vid ett antal tillfäl- lång stunds sökande ropade Ingvar plötsligt: ”Här
len lyckades Ingvar tigga sig till fisk eller fick fisk är den!”. Inne bland lite högre vegetation i översil-
spontant av folk som hade haft fiskelycka. På Klä- ningsmark växte de vackra blommorna. På samma
berget i Dalarna fick vi en hel hop abborrar (var myr vandrade vi en hel dag och såg överblommade
de nu kom ifrån) som Ingvar anrättade fältmässigt guckuskor och andra rara växter. Här tog vi in en
(=enklast möjligt). På en Norrlandsresa 2008 lyck- stor serie Bactra ”lancealana” tågvecklare som
ades han prata till sig en regnbågslax på 3 kg. Det avvek tydligt från sydliga djur genom sin litenhet
blev fest i bussen på kvällen! och konstanta teckning. Liknande djur har hittats
När vi skulle handla sökte han sig gärna till en på Gotland i kalkmyrar och i Dalarna på en fat-
fiskdisk, helst med färsk fisk, men även djupfryst tigmyr. Framtiden får utvisa vad det rör sig om.
gick an. Som omväxling valde han pepparbiff Ingvar kände sitt Sverige. Jag fick ofta intrycket
eller något annat med rent kött. Korv kom inte att han hade kört på alla vägar som var farbara med
på fråga och grönsaker kunde man på sin höjd ha bil. Varje resa vi gjorde tillsammans innehöll alltid
som larvmat, tomater ibland undantagna. Potatisen en eller annan avstickare till ett avlägset område,
rengjordes genom två omgångar med skakningar dit man bara kunde köra på ettans växel. Därför
i kastrullen som var fylld med potatis och vatten. avskydde han skyltar som förbjöd bilkörning.
Läsk var Ingvars standarddryck till middagen. Likaså blev han alltmer betänksam mot naturreser-
Eftersom han inte drack någon som helst alkohol vat, ja t.o.m. avogt inställd till dem. Vi hade många
dög inte ens lättöl, men han hade aldrig några syn- diskussioner om detta på våra resor. Vid den sen-
punkter på om jag valde en flaska öl. aste vi gjorde tillsammans i Sverige (augusti 2008)
Hans uthållighet var enorm. Aldrig var han fick han vatten på sin kvarn. Vi skulle leta upp ett
den förste att ge upp. Om vi kom till en plats där naturreservat med örnbräken (Lustgården i Piteå
han hade varit tidigare, väntade han på att jag kommun) för att söka efter sagofjärilen Gazoryc-
hade blivit nöjd. Knappast aldrig tyckte han att tra ganna silverbandad rotfjäril, som var funnen i
vi skulle lämna platsen före det att jag själv kom Tornedalen på 1800-talet. Efter en lång, smal och
med förslaget. Jag minns speciellt ett tillfälle då krokig väg kom vi till en sjö, där vägen slutade. Vi
vi besökte Lindefallet söder om Hudiksvall. Det skulle nu behöva vandra ett par kilometer runt sjön
var mitt första besök på platsen, men Ingvar hade för att komma till reservatet, men det var inte Ing-
varit där flera gånger förr. Det blev kyligt i skymn- vars grej. Istället beklagade han sig ”att man inte
ingen och jag ansåg det meningslöst att tända ens kan komma till området med bil, och förresten
lampor. ”Det kan alltid komma något” var Ingvars var det nog inget att ha ändå”.
svar och han drog igång generatorn. Vi satt i bus- En egenskap hos Ingvar jag upptäckte gan-
sen och pratade om skog och byråkrater, två kära ska tidigt var hans starka psyke. Alla som kände
samtalsämnen, men jag ville egentligen helst lägga honom märkte hans karisma, och han kunde agera
mig och sova. När ett par timmar hade gått gick riktigt lugnt i svåra situationer. 1976 åkte Ingvar
vi ut till lampan. Det var ca 2 plusgrader och jag och jag till Södra Stenshuvud för att samla på efter-
tänkte: ”Det har väl kanske kommit ett eller an- middagen. Efter en lång vandring i sydsluttningen
nat mygg”. Döm om min förvåning när det faktiskt skulle vi återvända till hans Mercedes-buss och
fanns en hel del fjärilar på skynket, bl.a. två Cucul- den kortaste vägen gick förbi ett boningshus där
lia gnaphalii gullriskapuschongfly. Ingvar lät mig en äppelodlare bodde. När denne såg oss passera
generöst ta det ena exemplaret. huset rusade han ut och skällde ner oss på det mest
En annan egenskap hos Ingvar var hans aggressiva sätt man kan tänka sig. Ingvar svarade
enastående intuition att hitta spännande lokaler. lugnt ”Vi utnyttjar bara vår allemansrätt” och så
Dels läste han in sig på olika platser som var bota- gick vi vidare. Mannen rusade in i huset och kom
niskt eller geologiskt intressanta, dels hade han en ut efter några sekunder med ett hagelgevär, satte
mycket god kunskap om Sveriges flora i allmänhet, sig i bilen och rivstartade för att förfölja oss. Han
men i synnerhet om de var värdväxter för speciella fortsatte utskällningen medan hagelgeväret låg i
fjärilar. Ett belysande exempel på hans floristiska beredskap på passagerarsätet. Ingvar var fortsatt
intresse var ett besök på en kalkmyr nordväst om helt lugn och försökte tala mannen tillrätta. Till sist
Pajala 1992. För länge sedan hade han där sett myr- gav galningen upp och vi kunde pusta ut.
bräcka – förvisso onyttig enligt Ingvars definition, Vid samlingsresan uppe i Jämtland 2010 kom
men trots allt en skönhet bland växterna. Efter en Ingvar ut i löst grus på en skogsväg och bussen gled
217
Bengt Å. Bengtsson Ent. Tidskr. 132 (2011)
Figur 4. Ingvar vid sin buss augusti 2008. Vid Abisko Östra med det molntäckta Njulla i bakgrunden.
av vägen. När jag träffade honom en halvtimme igenväxt med sly och triviala växter. Vi sökte oss
efteråt vid Vackermyren söder om Hammerdal därför till andra ställen, som var betydligt mer till-
var han till synes helt lugn när han berättade om dragande. Han beklagade sig för att inte ha förstått
missödet. Själv skulle jag ha varit i upplösnings- hur mycket skada hans företag 1947 skulle göra.
tillstånd. I Kallgateburgs naturreservat samlade vi hela
Av de många resor vi gjorde tillsammans i natten tills solen gick upp. Där upplevde vi under
Sverige sträckte sig de flesta över flera veckor och morgontimmarna en fin flygning av den sällsynta
ledde oss nästan alltid norrut. Det var en förmån Aterpia sieversiana agmyrvecklare. Vi besökte
att få kampera ihop med honom för man lärde sig under våra veckor på Gotland en mängd olika
mycket om Sverige, skog, fjärilar och växter. platser, där Ingvar tidigare hade gjort intressanta
fynd. Ofta var det negativa upplevelser. Vi besökte
Gotland 1984 exempelvis typlokalen vid Hammars för Depres-
Under våren 1984 kom Ingvar och jag överens om saria nemolella gotlandssäfferotplattmal som Ing-
att träffas på Gotland där vi gjorde gemensamma var hade beskrivit som ny art 1982. Tyvärr hade
utflykter under drygt tre veckor. Elsa var som van- området inte betats på länge så säfferotsplantorna
ligt med på resan på den tiden. Jag kom dit i egen förde ett tynande liv och plattmalen tycktes ha dött
bil som jag sov och preparerade i. Ingvar och jag ut på lokalen. Ibland fann vi emellertid nya lokaler
samlade tillsammans medan Elsa höll till vid de- för andra arter och hade givande fångst där.
ras buss och målade tavlor. Ingvar och jag sökte Vi hann också med att studera floran. På Fårön
en dag efter en viss plats i Stenkumla socken där besökte vi Gotlands enda lokal för hjortron som
han 1947 hade dikat ut ett skogsparti som sedan växte tillsammans med spindelblomster. Under
avverkades (har berörts ovan). Tyvärr var det helt den här vistelsen på ön åkte vi vid otjänligt fångst-
218
