Ett pragmatiskt fenomen ur två perspektiv

36 Pages·2003·1.16 MB·Swedish

by  Jacob Saxner

UPPSALA UNIVERSITET C-UPPSATS
Institutionen för Lingvistik HT 2002
Åke Viberg

Ett pragmatiskt fenomen ur två perspektiv

Camilla Jysky
[email protected]
Innehåll

1. Inledning............................................................................................................2
1.1. Syfte................................................................................................................................2
1.2. Metod..............................................................................................................................2
2. Relevansteorin...................................................................................................3
2.1. Kommunikation..............................................................................................................3
2.1.1. The Code Model of Communication......................................................................3
2.1.2. The Inferential Model of Communication..............................................................5
2.1.3. Grices Samarbetsprincip och konversationsmaximer.............................................6
2.1.4. Den ostensiv-inferentiella kommunikationsmodellen............................................7
2.2. Relevans och kommunikation........................................................................................8
3. Ironi – ett pragmatiskt fenomen......................................................................10
3.1. Troper...........................................................................................................................10
3.2. Ironi enligt Sperber och Wilson...................................................................................11
3.2.1. Ironi och Use – Mention-skillnaden.....................................................................12
3.2.2. Revidering av teorin om ironi...............................................................................14
3.2.2.1. Relevanta förändringar av teorin...................................................................15
3.3. The Pretense Theory of Irony.......................................................................................16
4. Analys av ironi i ett utvalt material.................................................................18
4.1. Det ironiska med skivbutiksbiträden............................................................................18
4.1.1. Den andra ståndpunkten........................................................................................20
4.2. Ironi i det politiska rummet..........................................................................................21
4.2.1. ”… Our Long National Nightmare…” ur Clark och Gerrigs perspektiv..............22
4.3. ”Doing the Dew”..........................................................................................................23
4.3.1. Clark och Gerrig om Mountain Dew-artikeln.......................................................24
5. Diskussion.......................................................................................................25
6. Referenser........................................................................................................28
7. Appendix.........................................................................................................30

1
1. Inledning

Med anledning av den allt större och uppmärksammade plats som ironi upptar i vårat
samhälle, i allt från cd-skivor, böcker och tidskrifter till tv, film, teater och radio, kändes det
angeläget för mig att undersöka detta fenomen närmare. Uttryck som ’den ironiska
generationen’ (eller ’generation X’ med en lite vidare term) har blivit så integrerat i det
kollektiva medvetandet att de flesta knappt reagerar längre inför det. Var detta uppsving för
ironi har sina rötter (i den värld som i eskalerande tempo rusar mot det oundvikliga; den
dystopi som många tror sig ana runt hörnet, skulle vara att typiskt generation X-svar, som
taget ur en Douglas Coupland roman) är en fråga av alltför stor filosofisk vidd för att
behandlas i denna uppsats, utan här ligger fokus istället på vad ironi egentligen kan sägas
vara. Hur känns ironi igen? Vad är syftet med ironi?

1.1. Syfte

Irony [Greek ‘eirOnia’, from ‘eirOn’ – ‘dissembler’]:

”the use of words to express something other than and especially the opposite of
the literal meaning” (Encyclopaedia Britannica)

Mitt syfte är helt enkelt att ta reda på om denna definition av ironi håller eller om det finns
alternativa synsätt, och i sådana fall – vad säger dessa?

1.2. Metod

För att begränsa uppgiften något ska jag undersöka ironi utifrån ett rent lingvistiskt
perspektiv, det vill säga titta på ironi som det pragmatiska fenomen det faktiskt är.
En teoretisk bakgrund bestående utav en av de mest uppmärksammade teorierna på senare
år om mänsklig kommunikation och kognition, Relevansteorin av Sperber och Wilson,
kommer att presenteras för att så småningom övergå i en jämförelse av två olika synsätt på det
pragmatiska fenomenet ironi. Dessa representeras av två skilda teorier: The Mention Theory of
Irony (Sperber och Wilson) och The Pretense Theory of Irony (Clark och Gerrig).

Vidare kommer en analys av ironi att göras med hjälp av material taget ur tidningen
The Onion, en tidskrift som med humorns hjälp – manifesterat genom ironi och satir – belyser
både aktuella händelser i världssamhället och mer lokala och nationella händelser specifika
för USA, i och med att tidningen är amerikansk. Nämnas bör att även om de flesta artiklarna i
tidningen har viss verklighetsanknytning så är de till sin natur fiktiva. The Onion förmedlar
samhällskritik på ett humoristiskt sätt, med andra ord; det krävs lite läsande mellan raderna
för att greppa det underliggande budskapet. Vilket är en egenskap som även kännetecknar
ironi.
Analysen kommer att göras utifrån de två teorierna om ironi som tidigare redovisats.

Slutligen kommer en diskussion om resultaten av analysen att presenteras, eventuellt
tillsammans med några egna tankar om vad som därmed konstaterats om ironi.
2
2. Relevansteorin

I denna uppsats där ironi är det som står i fokus och under utredning skall vi börja med att
närmare granska den teori som haft stor (kanske till och med störst) genomslagskraft inom
området mänsklig kommunikation och kognition på senare tid: Sperber och Wilsons
relevansteori. Denna teori bygger på antagandet att mänskliga kognitiva processer är inställda
på att uppnå största möjliga kognitiva effekt till minsta möjliga ansträngning. Detta innebär
att i mån ovan nämnda antagande skall realiseras måste individen fokusera sin
uppmärksamhet på den mest relevanta informationen i en kontext. En viktig del i den
kommunikativa processen innebär att fånga en annan individs uppmärksamhet, och detta i sig
signalerar att det som kommuniceras är relevant. Varför annars ödsla tid på överföring av
information från individ A till individ B? Sperber och Wilsons teori mynnar ut i att
information som kommuniceras alltid kommer med en garanti på relevans. Denna kallar de
the Communicative Principle of Relevance (tidigare endast Principle of Relevance).
Det är denna relevansprincip som fastslår intentionen bakom en handling eller ett yttrande
som står i tur att tolkas av en mottagare/åhörare.

Med denna korta introduktion till det som komma skall är vi redo att som första steg
granska några teorier om kommunikation, eftersom det är fundamentet i denna uppsats – både
på ett tidigt stadium och senare när det pragmatiska fenomenet ironi kommer att diskuteras.

2.1. Kommunikation

Att delta i ett samtal; att kasta en arg blick; att peka i en bestämd riktning, allt detta är
kommunikation individer emellan. Den spontana tanken att kommunikation är detsamma som
muntlig kommunikation är i sig inte felaktig, men denna definition är av en alltför snäv natur.
Kommunikation är en nyanserad process, det vill säga överföringen av tankar, känslor och
dylikt sker inte endast på muntlig väg utan har fler komplexa tillvägagångssätt till sitt
förfogande. Kommunikationsprocessen (oavsett vilken slags kommunikation det rör sig om)
kan struktureras upp i två informationsbehandlande verktyg (Sperber och Wilson 1986/1995).
Dessa verktyg står i förhållande till varandra på så sätt att ett av verktygen modifierar det
andra verktygets fysiska omgivning (miljö) vilket resulterar i att det andra verktyget
konstruerar representationer likvärdiga dem som redan är lagrade i det första verktyget. För
att illustrera detta kan vi använda muntlig kommunikation som exempel (här i egenskap av
verktyg I) som via talaren förändrar åhörarens akustiska miljö vilket leder till att åhörarens –
mottagarens – tankar reflekterar tankarna hos talaren. Detta leder oss till de två stora frågorna
vid studiet av kommunikation: vad är det som kommuniceras och hur går kommunikation till?
I ett försök att svara på dessa frågor kommer två modeller av kommunikation att undersökas
lite närmare: the Code Model och the Inferential Model (of communication).

2.1.1. The Code Model of Communication

Detta är den gamla modellen av kommunikation, den modell som ända sedan antikens
dagar legat till grund för alla slags kommunikationsteorier. Enligt denna modell uppnås
kommunikation genom att koda respektive avkoda meddelanden. Enligt Sperber och Wilsons
terminologi är kod ett system som parar ihop meddelanden1 med signaler2 vilket leder till att

1 Meddelande: intern representation hos de kommunicerande verktygen.
3
två informationsbehandlande verktyg, organismer eller maskiner, kan kommunicera med
varandra.
Följande diagram av Shannon och Weaver (1949) visar hur kommunikation kan uppnås
genom användning av en kod:

Figur 1. Kommunikation genom användning av kod (Sperber och Wilson 1995)

Diagrammet visar hur ett meddelande som kommer från en informationskälla kan kopieras
vid en destination via en kommunikationsprocess.

Med denna modell som förebild har Sperber och Wilson gjort ett diagram som de, med viss
reservation, föreslår skulle kunna appliceras på mänsklig verbal kommunikation:

Figur 2. Sperber och Wilsons modell av mänsklig verbal kommunikation

(Sperber och Wilson 1995)

I detta diagram motsvaras källa och destination av centrala tankeprocesser, kodning och
avkodning har ersatts av lingvistiska färdigheter, meddelandet motsvaras av en tanke och
kanalen är luften vi andas som bär fram den akustiska signalen. Sperber och Wilson
framhåller starkt att kodmodellen av verbal kommunikation är en hypotes och ej fakta, något
som de menar är lätt att förbise i den västerländska kulturen där kodning av tankar till ljud
utgör fundamentet i synen på (lingvistisk) kommunikation.
En förgrening från kodmodellen är den semiotiska synen på kommunikation. Denna syn,
med Saussure i spetsen, hävdade att kommunikation endast är möjligt tack vare existensen av
en underliggande kod. Där det finns kommunikation finns det även ett underliggande system
av tecken (det vill säga en kod). Detta representerades enligt Saussures terminologi av signifié
(signified, Sv: det betecknade) och signifiant (signifier, Sv: det betecknande).

2 Signal: modifiering av den externa miljön som produceras av ett verktyg och känns igen av ett annat.
4
”Language is a system of signs that express ideas, and is therefore comparable to a system
of writing, the alphabet of deaf-mutes, symbolic rites, polite formulas, military signals, etc.
But it is the most important of all these systems. A science that studies the life of signs within
society is conceivable… I shall call it semiology.” (Saussure 1974: 16)

Enligt Sperber och Wilson är dock semiotikens (semiologins) glansdagar förbi och detta
utan att ha nått de resultat man hoppats på. Semiotikens utvidgning av kodmodellen för verbal
kommunikation till att gälla alla former av kommunikation (gester, riter, troper etc.) lyckades
aldrig producera/upptäcka de semiotiska lagar som skulle ha gagnat den lingvistiska teorin.
Antagandet att alla teckensystem skulle ha likartade strukturella egenskaper visade sig med
tiden alltmer ohållbart och med denna primära tes punkterad falnade glöden för semiotiken
relativt snabbt.

2.1.2. The Inferential Model of Communication

Denna till kodmodellen alternativa kommunikationsmodell för fram att kommunikation är
resultatet av produktion och tolkning av bevis. Det vill säga talaren förser åhöraren med bevis
för dennes intentioner samtidigt som åhöraren infererar vad dessa intentioner är med
utgångspunkt i de framlagda bevisen. Sperber och Wilson har använt sig av Paul Grices
analys av kommunikation såsom den framställdes i hans artikel ”Meaning” från 1957 och
vidareutvecklat hans idéer till en helt ny teori om kommunikation: den inferentiella
kommunikationsmodellen (the inferential model of communication). Grices teori om vad det
innebär för en individ ’S’ att mena något med ett yttrande3 ’x’ formulerade han på följande
vis:

’[S] meant something by x’ is (roughly) equivalent to ‘[S] intended the utterance of x to
produce some effect in an audience by means of the recognition of this intention’
(Grice 1957/ 1971: 58)

De två nyckelorden i Grices teori är avsikt (intention) och inferens (inference). Detta
betyder, som påpekats ovan, att själva kommunicerandet går till så att åhöraren infererar
talarens avsikt med sitt yttrande utifrån de bevis som talaren tillhandahåller för att underlätta
tolkningsprocessen. Av detta följer att framgångsrik kommunikation ej är liktydigt med att
åhöraren känner igen den rent lingvistiska betydelsen i ett yttrande, utan istället ligger
framgången i huruvida åhöraren dragit de korrekta slutledningarna om talarens avsikt
(betydelsen som talaren lagt i yttrandet) med det sagda och därmed förstått talarens budskap.

Sperber och Wilsons slutgiltiga analys av de båda kommunikationsmodellerna är att den
ena ej utesluter den andra, med andra ord; kommunikation är en process där bägge modellerna
kan kombineras med syftet att nå framgång i kommunikativa situationer av hög komplexitet.
Detta återkommer vi till lite längre fram, närmast följer en något mer ingående titt på
Grices senare teorier.

3 Yttrande skall här förstås som något gällandes alla typer av kommunikativt beteende, ej endast lingvistiska
yttranden.
5
2.1.3. Grices Samarbetsprincip och konversationsmaximer

En utveckling av Grices idéer från 1957 års ”Meaning” och sålunda ett nytt försök att
förklara mänsklig kommunikation finner vi i Grices ”William James Lectures” (1975). Det är
här Grice presenterar sin syn på kommunikationsprocessen som en process styrd av det han
benämner ’samarbetsprincipen’ (co-operative principle) samt de fyra konversations-
maximerna (maxims of conversation). Vad betyder detta? Enligt Grice handlar samarbets-
principen om hur deltagare i en konversation, medaktörer i en kommunikativ situation,
anpassar sig/sitt beteende efter vissa generella krav som situationen uppställer. Utifrån
kunskap om dessa krav, den aktuella kontexten och observation av den talandes beteende
skall det gå att dra slutledningar om talarens specifika informativa avsikt. I Grices egna ord:

”our talk exchanges… are characteristically, to some degree at least, co-operative efforts;
and each participant recognizes in them, to some extent, a common purpose…”
(Grice 1975: 45)

Vidare utvecklar Grice samarbetsprincipen i nio maximer klassificerade i fyra kategorier:

(cid:131) Maxims of Quantity (Kvantitetsmaximen)
1. Se till att ditt bidrag är precis så informativt som sammanhanget kräver.
2. Säg inte mer än vad som är nödvändigt.

(cid:131) Maxims of Quality (Kvalitetsmaximen)
Supermaxim: Tala sanning.
1. Säg inget du tror är falskt
2. Säg inget du saknar täckning eller tillräckliga bevis för.

(cid:131) Maxims of Relation (Relevansmaximen)
Var relevant.

(cid:131) Maxims of Manner (Sättsmaximen)
Supermaxim: Var tydlig.
1. Undvik oklara och dunkla uttalanden.
2. Undvik tvetydighet.
3. Var kortfattad, undvik långrandighet.
4. Var metodisk.

Med hjälp av dessa generella krav på den verbala kommunikationen förklarar Grice hur en
ofullständig och tvetydig tanke som uttrycks genom ett yttrande av en mening ändock kan
uppfattas som en fullständig och otvetydig tanke. Detta på grund av att åhöraren i enlighet
med samarbetsprincipen och konversationsmaximerna kan eliminera de tankar som är
inkompatibla med antagandet att talaren följer reglerna för samtalet, det vill säga
samarbetsprincipen och maximerna. Efter denna gallring av möjliga tankar återstår till sist en
enda vilket leder åhöraren till att inferera att detta är tanken som talaren vill förmedla. Tack
vare maximerna och de inferenser de ger upphov till är det möjligt att förmedla en otvetydig
tanke via ett tvetydigt yttrande. Det är naturligtvis möjligt, och förekommande, att deltagare i
ett samtal bryter mot Grices maximer, något som försvårar det samarbete Grice byggt upp
samtalet kring. Enligt Grice finns det fyra sätt på vilka brott mot maximerna kan begås:
överträdelse (”violation”): brott mot maximen begås i hemlighet, exempelvis genom att ljuga;
avbrytande (”opt out”): brottet ligger i att ena parten delvis avbryter det konversationella
6
samarbetet på ett öppet sätt, exempelvis genom att inte svara på en fråga med hänvisning till
sekretess; kollision (”clash”): uppkommer när två maximers krav råkar i konflikt med
varandra, resultatet blir att man prioriterar den ena och bryter den andra; hån (”flouting”): ett
öppet brott mot maximen för att uppnå en speciell lingvistisk effekt (Dahllöf 1999: 159).
Detta leder till att mottagaren måste göra en omtolkning av situationen och hitta en djupare
meningsnivå där brottet kan tydas som ett indirekt sätt att följa maximerna (här återfinns
troper, något som vi återkommer till lite längre fram). Grice visar även hur åhörare, i fall där
brott mot samarbetsprincipen och maximerna föreligger, förväntas göra ytterligare fler
antaganden tills att brottet ej längre utgör ett hinder för förståelsen av det talaren försöker
kommunicera.
Exempel: (Sperber och Wilson 1995: 34 – 35)

Peter: Do you want some coffee?
Mary: Coffee would keep me awake.

Om detta meningsutbyte sker under förutsättningar som föranleder Peter att ej ha några
skäl att tro att Mary inte vill vara vaken så kan han ej med säkerhet utläsa ett svar från Mary
på hans fråga. Relevansen i Marys yttrande är inte tydlig för Peter. För att komma runt detta
problem (eliminera maximbrottet) måste Peter resonera på ett annat sätt, göra ytterligare
antaganden om Mary och hennes yttrande, och till sist dra den korrekta slutledningen som i
detta fall är att Mary ej vill ha kaffe. Grice kallar dessa extra antaganden och slutsatser som
används i syfte att bevara användningen av samarbetsprincipen och maximerna för
implikaturer (implicatures). Implikaturerna är outtalade antaganden som förklarar yttrandens
utformning med tanke på maximerna om kvantitet, kvalitet, relation och sätt.
Metaforen ”stå skrivet mellan raderna” illustrerar implikaturernas outtalade natur väl
(Dahllöf 1999: 159).

Diskussionen om implikaturer kan utvecklas vidare men i denna uppsats slutar den här.

2.1.4. Den ostensiv-inferentiella kommunikationsmodellen

Sperber och Wilson modifierar den inferentiella kommunikationsmodellen ytterligare för
att komma närmare ett svar på vad kommunikation egentligen är. Det nya är tillägget av
ostension till den äldre modellen. Ostension, eller ostensivt beteende, innebär att man aktivt
visar genom sitt beteende att man har en intention att klargöra specifika antaganden för någon.
Ett ostensivt beteende innebär således två lager av information; ett grundläggande lager om
i princip vad som helst, samt ett andra lager som innehåller informationen att det första
informationslagret avsiktligt har klargjorts. Exempel på ostensivt beteende kan vara att säga
”det här är en bil” och samtidigt peka på en bil men det kan även vara, enligt Sperber och
Wilson, mänsklig avsiktlig kommunikation. Vidare anser Sperber och Wilson att ostension
alltid åtföljs av en garanti för relevans. Detta eftersom människan automatiskt ägnar sin
uppmärksamhet åt det som är av störst relevans för henne/honom. Denna relevansprincip
(communicative principle of relevance) är vad som klargör intentionen bakom någons
ostensiva beteende.
Det är viktigt för en åhörare att uppfatta intentionen bakom det ostensiva beteendet på
grund av att det är här den relevanta informationen återfinns. Anledningen bakom Sperber och
Wilsons sammanslagning av inferentiell och ostensiv kommunikation till en enda process är
att de anser de båda vara en och samma process sedd från två olika vinklar; talarens vinkel
som innefattar ostension och åhörarens vinkel som innefattar inferens.
7
”Ostensive-inferential communication consists in making manifest to an audience one´s
intention to make manifest a basic layer of information” (Sperber och Wilson 1995:54).

Innan vi övergår till att utreda Sperber och Wilsons relevansteori ytterligare kan vi
sammanfatta deras syn på vad kommunikation är och hur människor kommunicerar med
varandra: det finns enligt Sperber och Wilson två, ganska olika, kommunikationslägen (modes
of communication) – kodad kommunikation och ostensiv-inferentiell kommunikation.
Med denna grund att stå på är det dags att rikta vår uppmärksamhet mot själva kärnan i
Sperber och Wilsons teori om kommunikation: relevansteorin.

2.2. Relevans och kommunikation

Som tidigare påpekats är huvudtesen i Sperber och Wilsons relevansteori att all
kommunicerad information kommer med en garanti på relevans. De menar att utifrån deras
communicative principle of relevance kan mänsklig kommunikation förklaras till stor del.
En nödvändig fråga som väcks till liv i sken av detta är: vad är det som gör ett yttrande
relevant för en individ? Sperber och Wilson anser att tolkning av ett yttrande tar plats inom
ramen för en individs kognitiva miljö, det vill säga inom ramen av den uppsättning fakta som
utgör individens uppfattning om sig själv och världen runt omkring honom (den faktabas som
är tillgänglig för honom). Den totala kognitiva miljön hos en person är en funktion av
individens fysiska miljö samt hans/hennes kognitiva förmågor. Detta implicerar följaktligen
att det är med hjälp av tidigare gjorda tolkningar som individen tolkar ny information. Den
kunskap individen redan besitter assisterar således vid inlärning av ny kunskap. För att ett
yttrande skall vara relevant för en individ måste det ha kontextuell effekt i en given kontext.
Saknas kontextuell effekt i en viss kontext saknas även relevans i yttrandet för den berörda
individen. Kontextuella effekter skapas av mentala processer som i sig innebär en
ansträngning, en kostnad i form av använd energi. Exempel på kontextuella effekter är
kontextuella implikationer, motsägelser och förstärkning av antaganden. Avsaknad av
kontextuell effekt, och därmed relevans, kan manifesteras genom flera egenskaper hos ett
yttrande: yttrandet tillför ny information som dock ej kan länkas till information redan
närvarande i en kontext (vilket gör yttrandet irrelevant); yttrandet tillför ingen ny information
i en kontext (klassas då som irrelevant), och till sist: yttrandet är oförenligt med kontexten och
bearbetning av det skulle inte leda till förändring av denna (återigen tecken på irrelevans).
För att illustrera det som här sagts på ett tydligare sätt kan vi följa Sperber och Wilsons
princip och beskriva det på följande vis: om man tar ett specifikt antagande C och lägger till
ett godtyckligt antagande P, finns det ej några skäl att tro att P skulle vara relevant i kontext
C, det vill säga ha någon kontextuell effekt i denna. Säg att antagande C är det som du som
läsare av denna uppsats tänker på just nu (förhoppningsvis något om relevans och kontext), då
skulle ett inlägg som ”det är soligt och 25 grader varmt i Key West idag” verka irrelevant från
din synvinkel. Inlägget är helt enkelt orelaterat till antagande C, och alla egenskaper som
redogjorts ovan med hänvisning till irrelevans går att applicera på detta (Sperber och Wilson
1995: 120).

I sina strävanden att göra relevans till ett teoretiskt koncept användbart i studiet av
kommunikation och kognition, har Sperber och Wilson utarbetat en definition av nödvändiga
och tillräckliga villkor för relevans som lyder:

8
Relevance
Extent condition 1: an assumption is relevant in a context to the extent that its contextual
effects in this context are large.
Extent condition 2: an assumption is relevant in a context to the extent that the effort
required to process it in this context is small.

I denna definition framgår även den ekonomiska aspekten av mänskliga kognitiva
processer, det vill säga strävan att uppnå största möjliga kognitiva effekt till priset av minsta
möjliga ansträngning vid bearbetning av ett material. Sperber och Wilson utvecklar sin teori
vidare, utifrån ovan givna definition, genom att klargöra hur förhållandet mellan relevans och
individ ser ut; för att ett antagande ska vara relevant för en individ måste de kontextuella
effekterna som uppnås vid optimala förutsättningar för bearbetning (när balans mellan
ansträngning och effekt råder) vara betydande. Vidare måste ansträngningen som krävs för att
behandla antagandet vara liten för att det ska räknas som relevant för individen (som påpekats
ovan).
Sperber och Wilson undersöker även hur relevant information kommuniceras människor
emellan och kommer fram till att den ostensiv-inferentiella kommunikationsmodellen är den
modell som står sig bäst i den mån relevans kan garanteras i överförd information. De menar
att i och med att en talare producerar ostensiv stimulus för att fånga en åhörares
uppmärksamhet, måste talaren veta att den information han/hon vill förmedla är av relevans
för åhöraren. Detta är den garanti för relevans som ostensiv-inferentiell kommunikation
innebär. Relevansprincipen (the communicative principle of relevance) formuleras på följande
sätt av Sperber och Wilson:

”every act of ostensive communication communicates a presumption of its own optimal
relevance”

Sperber och Wilson utvecklar resonemanget kring relevansprincipen genom att fastslå
följande: principen gäller endast ostensiv kommunikation, ej ”vanlig” kodad information;
relevansprincipen säger att en talare har för avsikt att få en mottagare att tro att denne
producerar optimalt relevant stimuli, dock ej att en talare nödvändigtvis alltid gör detta; ett
yttrande som uppfattas som relevant av en talare behöver ej uppfattas som relevant av en
mottagare, uppmärksammas bör dock att antagandet om relevans innefattar ett andra
antagande som säger att försök till relevans har gjorts, även om dessa misslyckats.
Generellt sett försöker ostensiva talare vara optimalt relevanta enligt Sperber och Wilson,
men detta är inte något som följer automatiskt av relevansprincipen. Målet för en talare i en
ostensiv kommunikationssituation är att modifiera åhörarens kognitiva miljö, något som ej
kan genomföras på ett lyckosamt sätt om irrelevant information presenteras eftersom denna
skulle ge upphov till fel slags (i sammanhanget) modifiering. Därav den allmänna strävan att
vara relevant.
En punkt av intresse är hur Sperber och Wilsons relevansteori skiljer sig från Grices teori
om kommunikation, något som också tas upp av Sperber och Wilson. Till att börja med menar
de att relevansteorin är mer explicit i sin utformning än vad Grices samarbetsprincip och
maximer är. Grice skiljer visserligen mellan information som är explicit och implicit, men
ingen förklaring ges till vad explicit kommunikation faktiskt är, ett faktum som styrker
kodmodellens giltighet i detta sammanhang. Relevansteorin däremot ämnar förklara ostensiv
kommunikation som helhet, det vill säga både på ett explicit och implicit plan. Vidare antar
Grice att kommunikation involverar samarbete till högre grad än vad som antas i
9