Det är inte mig ni söker - jakten på Bob Dylan

357 Pages·2013·5.3 MB·Swedish

by  David Dalton

Det är inte
mig ni söker

www.icabokforlag.se
Copyright © 2012 David Dalton
Copyright © 2013 svenska utgåvan Ica Bokförlag, Forma Books AB
Originally published in the United States and Canada as Who Is That Man?.
This translated edition published by arrangement with Hyperion.
Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om
upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av
mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring
och spridning etc.
Originalets titel: Who Is That Man? – In search of the real Bob Dylan
Översättning: Christian Ekvall
Omslagsdesign: Marie-Louise Friberg
Omslagsfoto: Jan Persson / GettyImages
E-bokspdoduktion: Elib AB, 2013
ISBN 978-91-5343-954-7
Till
COCO PEKELIS
the true fortune teller of my soul
och
MAX GUARDINO
1985–2003
forever young
”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig
själv. Därför är den som föraktar omgivningen inte densamme som den som gläder sig åt
den eller lider under den. I vårt väsens stora koloni finns människor av alla de slag, och alla
tänker och känner på olika sätt.”
FERNANDO PESSOA
(Övers. Lars Axelsson och Margareta Marin)
Dylan diggar Dylan i Melody Maker medan John Mayall kikar över axeln. Dylan försökte
(men misslyckades) att spela in tillsammans med Eric Clapton och John Mayall’s
Bluesbreakers i maj 1965.
Something Was Happening but
PROLOG
I Didn’t Know What It Was
(Den där eftermiddagen med Bob)
VÅREN 1970 SÅG JAG LES BLANKS läckra, känslofyllda och intima
dokumentärer om bluessångarna Lightnin’ Hopkins och Mance
Lipscomb (medan Les ännu höll på att klippa dem). Dessa är
fantastiska filmer – här finns livet i bluesen – och jag berättade för alla
jag träffade den sommaren att de bara måste se dem, att de var som oumbärliga
heliga skrifter i vårt samhälle. Av en händelse tillbringade jag i slutet av juni
nästan en vecka på ett tåg tillsammans med ett gäng bluesentusiaster (The Band,
Leslie West, Janis Joplin och Grateful Dead) och försökte göra alla intresserade
av Les filmer. Rick Danko i The Band frågade om Les (som vid det laget hade
flyttat in hos mig) kunde ta med sig filmerna till Woodstock så att alla fick se
dem. Så Les och jag lånade en bil, körde till Woodstock och visade filmen för
The Band och diverse Bearsville-hipsters. Precis som väntat blev alla
imponerade.
Några veckor senare fick jag ett samtal från Jon Taplin, The Bands manager.
Tydligen hade ”Bobby” hört talas om Les filmer och ville se dem. Han skulle
befinna sig i New York på fredagen och Jon undrade om jag kunde ordna en
visning då. Jag behövde inte fråga vilken Bobby han syftade på. Det var Bobby,
Sir Bob själv, min idol, den sublime, outgrundlige Bob Dylan. Några år tidigare
hade Dylan och Howard Alk använt bilder från Pennebakers dokumentär om
Dylans Europaturné 1966 och förvandlat dem till en vansinnig, metedrinvimsig
antidokumentär med titeln Eat the Document. Nu ville Dylan släppa Eat the
Document, förklarade Taplin, men för att kunna distribuera den behövde han
ytterligare en film på fyrtio minuter att lansera den tillsammans med. Taplin
hade föreslagit att Bob skulle ta en titt på någon av Les Blanks dokumentärer.
Les är som en stor björn: en skäggig, sävligt pratande sydstatare. Han säger
inte mycket, och det är ytterst sällan han utgjuter sina känslor, men tanken på att
Bob Dylan kanske skulle komma att se hans filmer gjorde honom tydligt
upprymd. Fast var skulle filmerna visas? Min hisslösa boning på East Fourth
Street kom inte på fråga. Händelsevis hade jag lagt beslag på nycklarna till min
förläggares tjusiga lägenhet i ett sandstenshus på en förnäm sidogata på Upper
West Side medan han var på semester. Det var perfekt.