Att vara utom sig inom sig : Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet

276 Pages·2008·1.43 MB·Swedish

by  Victoria Fareld

Att vara utom sig inom sig
Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet
Victoria Fareld
Jag har sagt det, jag upprepar det, vi är inte färdiga med Hegel
Catherine Malabou, La plasticité au soir de l’écriture
© Victoria fareld & Glänta produktion 2008, 2015
www.glanta.org
Omslag: Jens Andersson
ISBN: 978-91-86133-69-6
Producerad med stöd från Kulturrådet
FÖRKORTNINGAR
CHARLES TAYLOR
H Hegel, Cambridge: Cambridge University Press 1975
Hs Hegel, övers Sven-Erik Torhell, Stockholm/Lund: Symposion 1986
HMS Hegel and modern society, Cambridge: Cambridge University Press 1979
HMSs Hegel och det moderna samhället, övers Sven-Erik Torhell, Göteborg: Röda bokförlaget
1988
SS Sources of the self, Cambridge, Mass: Harvard University Press 1989
EA The ethics of authenticity, Cambridge, Mass: Harvard University Press 1991
PR ”The politics of recognition” [1992], Multiculturalism: Examining the politics of recognition,
(red Amy Gutmann), PrincetonNJ: Princeton University Press 1994
EP ”Erkännandets politik” [1992], Det mångkulturella samhället och erkännandets politik (red
Amy Gutmann), övers Sven-Erik Torhell, Thomas Lindén, Göteborg: Daidalos 1995
G W F HEGEL
PhG Phänomenologie des Geistes. Werke Bd 3 (red Eva Moldenhauer, Karl Markus Michel), 4
uppl, Frankfurt am Main: Suhrkamp 1993 [1807]
PhR Grundlinien der Philosophie des Rechts oder Naturrecht und Staatswissenschaft im
Grundrisse: mit Hegels eigenhändigen Notizen und den mündlichen Zusätzen. Werke Bd 7 (red Eva
Moldenhauer, Karl Markus Michel), 4 uppl, Frankfurt am Main: Suhrkamp 1995 [1821]
Enz Enzyklopädie der Philosophischen Wissenschaften im Grundrisse (1830) (red Friedhelm
Nicolin, Otto Pöggeler), Hamburg: Meiner 1991 [1830]
DEL I. ERKÄNNANDE
1. BÖRJAN
Början på detta arbete infann sig först i slutet. Först då kom dess länge outtalade
utgångspunkter att träda fram i form av en fråga: Vad händer om man sätter
människors beroende, deras sårbarhet och utsatthet – istället för deras
självständighet, socialitet eller förnuftskapacitet – i centrum för en politisk
filosofi?
Frågan om erkännande handlar ytterst om att få ett namn, en identitet som gör
det möjligt att bli tilltalad och igenkänd – om möjligheten till en social existens,
ett liv tillsammans med andra. Så enkelt kan också huvudproblematiken i detta
arbete sammanfattas. I centrum står olika föreställningar om människors
beroende av andra för att bli sig själva. Dess övergripande fråga handlar om hur
detta beroende kan förstås och tematiseras, om hur det kan användas som grund
för en politisk filosofi.
ERKÄNNANDEFILOSOFINS ÅTERKOMST
Med begreppet erkännande – Anerkennung – beskriver den tyske 1800-
talsfilosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel hur människan existerar inför sig
själv endast genom att existera inför andra.1 Under 1990-talet vann detta begrepp
ånyo aktualitet i diskussioner om människans behov av att få sin identitet
erkänd. Ordet ”ånyo” är viktigt. Det markerar en återkomst. Till skillnad från
den hegelska erkännandefilosofins centrala ställning i mellankrigstidens
europeiska intellektuella debatt – där den användes för att reflektera kring
maktrelationer och kring våldets och konfliktens närvaro i mänskliga relationer –
bär dess återkomst under 1900-talets sista decennium på ett löfte om jämlikhet
och försoning, om en möjlig förening mellan individuell frihet och samhällelig
gemenskap. Men så är situationen också en annan. Erkännandefrågan utspelas
inte längre i 1930-talets Europa, i en tid ännu plågad av sviterna efter kriget vars
erfarenheter man söker finna ord för.2 När Anerkennung tar plats i 1990-talets
nordamerikanska debatt är det andra erfarenheter som ska begreppsliggöras. I
den världsordning som just börjat ta form i och med Berlinmurens fall och
sovjetkommunismens kollaps, laddas Hegels begrepp med nytt innehåll.
Samhälleliga och politiska skeenden spelar ofta en väsentlig roll för
uppkomsten av inflytelserika omläsningar av filosofiska texter. Att så är fallet
blir tydligt i relation till de många aktualiseringar av Hegels filosofi som gjorts
allt sedan 1830-talet. Dessa visar även att Hegels texter upplåter sig, igen och
igen, för nya tolkningar. Relationen är svårfångad genom sin dubbelhet.
Filosofiska texter aktualiseras och laddas med ny betydelse utifrån sociala och
politiska händelser, men texterna blir verkningsfulla genom att de rymmer en
komplexitet som man på nytt kan söka begrepp för, och som får texterna att tala
till oss på nya sätt.
År 1992 publiceras två tongivande arbeten som förhåller sig till Hegels
dialektiska filosofi, båda förankrade i hans idé om människans begär efter
erkännande: den tyske sociologen och filosofen Axel Honneths bok Kampf um
Anerkennung (Kamp om erkännande) och den kanadensiske filosofen Charles
Taylors essä ”Erkännandets politik” (”The politics of recognition”).3 Trots att de
båda verken skiljer sig markant åt – Taylors berör endast i korthet Hegels
erkännandefilosofi medan vi hos Honneth finner en detaljrik rekonstruktion och
systematisering av den – delar de några väsentliga drag. Båda använder Hegels
tänkande för att reflektera kring problem som är framträdande i det sena 1900-
talets samhällspolitiska debatt. Och de låter sina tolkningar av hans
erkännandefilosofi kretsa kring erkännandets potential som jämlikhetsprincip
och som politiskt instrument för att främja rättvisa och solidaritet.4
Samma år, 1992, publiceras också den amerikanske statsvetaren och
statstjänstemannen Francis Fukuyamas uppmärksammade bok Historiens slut
och den sista människan, som även den aktualiserar tankeelement från Hegels
filosofi för att fånga strömningar i samtiden. ”Erkännande”, skriver Fukuyama,
”är det centrala problemet i politiken”.5 Men till skillnad från Honneth och
Taylor som använder Hegels erkännandebegrepp för att ingripa i en debatt om
den västerländska liberalismens misslyckande med att komma tillrätta med vissa
former av förtryck och orättvisa i liberala demokratier, använder Fukuyama
samma begrepp för att hävda tesen om liberalismens seger som politisk ideologi
efter det kalla krigets slut och kommunismens sönderfall. Medan Fukuyama låter
hegelska tankefigurer proklamera den särartsblinda liberalismens överlägsenhet,
hämtar Taylor hos Hegel arsenal för att formulera en kritik mot just denna
liberalism.6 Inga tycks därför stå längre ifrån varandra i denna debatt än Taylor
och Fukuyama.
Men trots dessa väsentliga skillnader delar de något fundamentalt. De utgår
båda från en läsning av Hegel som sätter försoning och enhet i centrum, en
läsning i vilken den hegelska kampen om erkännande blir till en normativ
princip om jämlikhet.7 ”Kampen om erkännande kan bara finna en
tillfredsställande lösning”, slår Taylor fast, ”och det är en regim av ömsesidigt
erkännande bland likar.”8 En sådan regim skulle Fukuyama beskriva som den
liberala demokrati som enligt honom blir den slutgiltiga konsekvensen av
människans begär efter erkännande. Liksom Taylor placerar han erkännandet i
en historisk berättelse om demokratisering: i takt med den liberala demokratins
genomslag har Hegels ojämlika relation mellan herre och dräng förvandlats till
ett ”universellt och jämlikt erkännande.”9 Historiens utveckling har visat, hävdar
Fukuyama, att människans begär efter erkännande är detsamma som en ”strävan
mot liberal demokrati”, en historiens målinriktade motor som driver samhällen
mot liberalism.10
Även i Taylors historieskrivning är erkännandefrågan en del i det liberala
samhällets pågående demokratiseringsprocess, vars politik för jämlikt
erkännande nu har utvidgats till att inte enbart omfatta socioekonomiska utan
även kulturella, språkliga och könsmässiga aspekter på jämlikhet och rättvisa.
Men mot Fukuyamas ideala erkännande av alla människors likhet – av det som
människor har gemensamt – står här en erkännandeform som i universalismens
namn utgår från människors olikhet, från det som är unikt hos var och en. De
krav på rättvisa och jämlikhet som tidigare ställdes på grundval av alla
människors likhet har, enligt Taylor, nu fördjupats till rättvisekrav som utgår
från vars och ens särdrag. Genom att framställa dessa två former av
erkännandepolitik som stadier i det demokratiska samhällets utvecklingsgång,
skriver Taylor in samtidens diskussion om erkännande i ett övergripande
historiskt ramverk. I detta framträder erkännandets etablering som politisk kraft
som ett uttryck för den liberala demokratins förverkligande genom en immanent
kritik av dess egna grundvalar.
Men relationen mellan likhet och olikhet, mellan det allmänna och det
särskilda, vilken Taylor alltså beskriver som olika faser i en historisk utveckling,
utgör även en inneboende och otematiserad spänning i Taylors egen
framställning. Denna spänning skulle kunna beskrivas som ett av
erkännandefilosofins intressanta och oundvikliga dilemman: Att vara unik har
sin förutsättning i att vara likadan, att i vissa avseenden vara detsamma som
någon annan. Människans behov av erkännande blottlägger att det särskilda hos
henne har sin förutsättning i det som hon har gemensamt med andra, i linje med
Hegels grundtes att människan behöver en annan människa för att framträda för
sig själv – eller uttryckt med Hegels terminologi: att hennes identitet har en
förmedlad karaktär.
Taylors erkännandefilosofi står i en bestämd relation till Hegels dialektiska
identitetstänkande. Hegels berömda parabel om herrens och drängens
ömsesidiga beroende ger filosofisk stadga åt idén om nödvändigheten att få sin
identitet offentligt bekräftad, respekterad och bejakad. För det är, som Taylor
uttrycker det, ”ett livsnödvändigt mänskligt behov” att få sin identitet erkänd.11
Taylors användning av erkännandebegreppet anses ofta ha sin grund i det
djupgående studium av Hegel som han företog redan på 1970-talet, och som
gjorde honom till en av de mest namnkunniga uttolkarna av Hegels filosofi i den
engelskspråkiga världen. Med hjälp av det centrala begreppet expressivism
förmedlade han en tolkning av Hegel som sätter enhet och samhörighet i
centrum. Expressivism kan närmast beskrivas som uppfattningen att allt vad
människan väsentligen uttrycker utgör hennes mänsklighet, hennes väsen.
Expressivismen fungerar hos Taylor dock inte enbart som en tolkningsnyckel till
Hegels filosofi, utan även till Johann Gottfried Herders och till Wilhelm von
Humboldts tänkande. Och som en teori om individens förverkligande – ett
förverkligande som har sin grund i människans förmåga att genom sin egen
aktivitet uttrycka vem hon är – gör den enligt Taylor även nutiden begriplig. De
krav som idag formuleras i erkännandets namn handlar om möjligheten att ge
uttryck åt vem man själv är.
Taylors erkännandefilosofi öppnar för en diskussion om betydelsen av
människors sociala sårbarhet för politiskt handlande och för hur denna sårbarhet
kan begreppsliggöras i termer av ett behov av erkännande. Han närmar sig något
väsentligt rörande den utsatthet som präglar våra liv tillsammans med andra.
Denna tematik bör emellertid enligt min mening ytterligare fördjupas och
utvecklas i andra riktningar än Taylors. Jag försöker därför komma förbi den
form av erkännande som Taylor formulerar, genom att föreslå en annan
aktualisering av det beroende av andra som Hegels erkännandefilosofi
tematiserar. Den aktualisering som jag föreslår vilar på en förståelse av
erkännande såsom vidkännande, såsom en självupphävande snarare än
självbekräftande rörelse, vilken utgår från och vänder tillbaka till människors
radikala utsatthet.
UTGÅNGSPUNKTER
Mitt huvudsyfte är att utforska den analytiska och kritiska potentialen i Hegels
dialektiska erkännandefilosofi, dels genom att kritiskt granska Taylors
erkännandefilosofi och dels genom att föreslå en – i förhållande till Taylors –
mer analytiskt relevant och verkningsfull aktualisering av Hegels dialektiska
tänkande för dagens diskussioner om erkännande av identiteter.
Jag kommer att analysera hur Taylor använder sig av idéelement från tysk
idealistisk filosofi, närmare bestämt från Herder, Humboldt och Hegel. Genom
en läsart som tydliggör begreppsstrukturerna i Taylors erkännandefilosofi lyfter
jag fram och granskar de historiska föreställningar som är verksamma i denna
filosofi. Min läsning utgår från antagandet att hans erkännandefilosofi inte kan
förstås och heller inte till fullo kritiseras utan hänsyn tagen till de historiska
idéelement som bär upp den. Genom att analysera det för Taylor centrala
begreppet expressivism i relation till det sena 1700-talets tongivande
utvecklingsteorier, visar jag på komplexiteten i det historiska essens-och
utvecklingstänkande som ligger till grund för hans erkännandefilosofi, samtidigt
som jag kritiserar och problematiserar vissa alltför förenklande tolkningar som
gjorts av hans essenstänkande. Mitt mål är dock inte att försvara Taylors
gjorts av hans essenstänkande. Mitt mål är dock inte att försvara Taylors
erkännandefilosofi. Tvärtom vill jag möjliggöra ett mer genomgripande
ifrågasättande av den.
Genom att ställa skilda sätt att förstå och aktualisera Hegels dialektiska
filosofi mot varandra vill jag på så sätt tydliggöra motstridiga uppfattningar om
vad det innebär att få sin identitet erkänd. Denna ansats resulterar i en fördjupad
kritik av Taylors läsning av Hegels filosofi och av det erkännandebegrepp som
Taylor formulerar på grundval av denna, samt i ett förslag till en annan möjlig
aktualisering av Hegels dialektik, ett förslag som enligt min mening har större
angelägenhet i dagens diskussioner om erkännande.
Min ansats föranleder vissa teoretiska och metodologiska överväganden.
Innan jag närmare beskriver dessa är en kort exkurs om idéhistorisk läsning på
sin plats.12 Bokhistorikern Roger Chartiers pregnanta formulering: ”En bok
förändras genom att den icke förändras när världen förändras”, eller som han
tillägger, ”när sättet att läsa den förändras”, fångar det idéhistoriska arbetssättets
utgångspunkt.13 Ett idéhistoriskt arbete vilar på antagandet att det som studeras,
den materiella texten, är fixerad, medan läsningen av den inte är det. En text är
ett historiskt dokument, en skärva från en förfluten tid. I de sprickor som tiden
har skapat mellan läsare och text kan den idéhistoriska tolkningen skjutas in och
finna fäste. Men sprickor i en text uppstår inte enbart av tidens gång, utan också
av språkets öppenhet. Varje läsning kan därför liknas vid en sprickbildning.
Sprickorna vittnar om att en text på en och samma gång är fjättrad vid sin
historiska tillkomst och lösgjord från denna tillkomst.
I mitt arbete återfinns båda dessa rörelser i form av skilda läsarter. Nutiden
används som ingång till historien: från Taylors sena 1900-tal finner jag vägar till
det sena 1700-talets tongivande utvecklingsföreställningar och diskussioner om
livets och språkets uppkomst. Genom en kontextualiserande läsart försöker jag
utvinna en nyanserad förståelse av de för mitt syfte väsentliga idéhistoriska
texterna, genom att ta vara på spänningar och komplexiteter i dem. Jag kommer
att röra mig i tre tidsskikt och följa den kedja av begrepp som jag anser utgöra
den filosofiska grunden för Taylors erkännandefilosofi: det 1990-tal under vilket
erkännandefilosofin formuleras genom begrepp som autenticitet och dialog; det