Sanna historier om rymningar

89 Pages·2014·3.22 MB·Swedish

by  Paul Dowswell

Paul Dowswell
Sanna historier om
rymningar
Översättning av Gabriel Setterborg
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se

© Usborne Publishing Ltd 2002
Originalets titel: True Escape Stories
© Svensk utgåva Historiska Media 2006
Översättning: Gabriel Setterborg
Illustrationer: Gary Cross
Omslag: Svante Ström
Omslagsbild: Svante Ström
ISBN 10: 91-85377-57-0
Tryckt utgåva ISBN 978-91-85377-57-2
E-bok ISBN 978-91-7545-227-2
Innehåll
Flykten från Alcatraz
Alla trodde att det var omöjligt att rymma från fängelset Alcatraz i San
Francisco – Frank Morris beslutade sig för att bevisa att alla hade fel.
Alias Ivan Bagerov
Året är 1943 och en brittisk marinofficer förbereder sig inför flykten från ett
tyskt krigsfångeläger. Han kan ingen tyska, men hoppas att det ska gå bra om
han utger sig för att vara en bulgarisk marinofficer.
Spionen i Wormwood Scrubs
Den sovjetiske mästerspionen George Blake är dömd till 42 års fängelse och
sitter inspärrad i fängelset Wormwood Scrubs i London. Vakterna tror att han är
en mönsterfånge, tills han rymmer.
Den smutsige hamnarbetaren
Den elegante tyske piloten Gunter Plüschow smyger fram genom första
världskrigets England, förklädd till en hamnarbetare i stort behov av ett bad.
Fly eller dö
Den franske motståndskämpen André Devigny hotas av snar avrättning. Under
sin madrass har han ett rep tillverkat av remsor ur sina lakan och vid det har
han bundit fast en änterhake som han gjort av en lamphållare. Är det tillräckligt
för att han ska kunna ta sig ut ur fängelset Montluc?
Tio låsta dörrar (och hur man låser upp dem)
Tio låsta dörrar skiljer Tim Jenkin från friheten. Men antiapart heidaktivisten är
fast besluten att ta sig ut ur fängelset i Pretoria.
Mussolinis flykt från bergstoppen
Den tyska specialgruppen fritar den avsatte italienske ledaren Mussolini ur hans
fängelse i de apenninska bergen. Är flygplanet starkt nog att bära den
överviktige Mussolini?
Ingen rymmer från Djävulsön
En kuslig berättelse om den franska fångkolonin på Djävulsön. Härifrån var det
lätt att fly, det var sedan det hemska började.
Flykten från Alcatraz
På en stenig liten ö i San Franciscobukten låg på 1930-talet Alcatraz, ett av
världens mest beryktade fängelser. Det kallades för ”The Rock” (Klippan) och
påstods vara rymningssäkert. På denna dystra plats förvarades ökända gangsters
som ”Creepy” Karpis och ”Machine Gun” Kelly. Här satt också Al Capone, den
mest ökände gangstern av dem alla. Han tvingades lämna sitt liv i brott och lyx
för att i stället inrätta sig efter fängelsets tråkiga rutiner. Arbetet i fängelsets
tvättinrättning gjorde att han långsamt förlorade förståndet.
Under 1950-talet hade Alcatraz förvandlats till en blek skugga av vad det
hade varit. Förbrytarna som satt där var inte längre ökända, även om de ofta var
precis lika brutala. Nu dumpades problemfångar, som förflyttades från andra
fängelser i västra USA, på ön.
*
Frank Morris, bankrånare och inbrottstjuv, var en sådan person. En rad
fängelsestraff, rymningar och infånganden hade lett honom hit. Han kom till
Alcatraz i januari 1960 och vägrade godta att ”The Rock” var rymningssäkert. I
samma stund som han satte sin fot på ön började han planera sin flykt.
Kartor som visar var Alcatraz ligger.
Morris var en mager man med fördelaktigt utseende, inte så olik Clint
Eastwood som senare också kom att spela honom på film. Men bakom den
trevliga uppsynen och det lugna, vänliga sättet lurade en hänsynslös
beslutsamhet och en rakbladsvass intelligens.
Dagarna på Alcatraz kom och gick och Morris vande sig vid fängelserutinen.
Varje dag arbetade han i verkstaden för att tjäna pengar på att tillverka borstar
eller handskar. Kroppsvisiteringar förekom rutinmässigt, varje halvtimma
räknades fångarna, och varje dag hade de två timmars ”rekreation” då de tilläts
gå omkring på rastgården. I matsalen serverades dagens tre mål mat. Just
matsalen ansågs vara fängelsets farligaste plats. Som en extra försiktighetsåtgärd
mot upploppen hade skottgluggar för vaktmanskapets gevärsskyttar byggts in
väggarna och i taket hade man satt upp silverglänsande tårgasbomber.
Planritning över fängelset Alcatraz.
Efter kvällsmaten låstes fångarna in i sina celler för natten. De hade då fyra
timmar till eget förfogande fram till nio på kvällen när ljuset släcktes. I cellernas
relativa avskildhet kunde de måla, läsa, spela musikinstrument eller göra vad de
ville. Några ropade ut schackdrag till motspelare i närheten, andra utväxlade
gliringar och hotelser med fångar som de planerade att ge sig på under nästa
eftermiddags motionstimmar.
Morris hade ett lättsamt sätt och fick snart vänner. I cellen intill satt Allen
West, en biltjuv som spelade dragspel. De båda männen kom bra överens. I
matsalen, där fångarna kunde sätta sig var de ville vid långborden, blev Morris
också bekant med bröderna Anglin, John och Clarence. Det var två stora och
kraftiga bondpojkar som lämnat sin tillvaro som lantarbetare på en gård i Florida
för att i stället inleda en karriär som bankrånare, och nu var de härdade
kåkfarare. De hade sina celler på samma våning som Morris och West, men
längre bort i korridoren.
När Morris hade suttit ett år på Alcatraz var det en annan fånge som berättade
för honom att man tre år tidigare hade tagit bort en stor fläktmotor uppe på taket.
Den hade aldrig blivit ersatt. I tanken såg Morris genast framför sig en djärv
nattlig flykt genom ventilationstrumman. Nio meter ovanför hans huvud fanns
det en väg ut från ”The Rock”.
Det skulle alltså bli svårt men inte omöjligt att rymma. En sak var säker -
förberedelserna skulle ta tid och krävde god planering. Men tid är den enda lyx
som kvarstår för den som sitter i fängelse, och Morris tänkte använda sin tid på
bästa sätt.
*
Först måste Morris tänka ut ett sätt att ta sig ur den låsta cellen och upp till taket.
Först måste Morris tänka ut ett sätt att ta sig ur den låsta cellen och upp till taket.
När fångarna inte var inlåsta i sina celler hölls de under noggrann uppsikt, att ta
sig upp till taket under de omständigheterna var omöjligt. Men en dag fick han
en snilleblixt. Längst in i alla celler under handfatet satt en liten ventil. Bakom
den fanns en smal korridor för elledningarna och vatten-och avloppsrören. Om
Morris kunde ta bort ventilen och göra en öppning tillräckligt stor för att krypa
igenom, gick det kanske att klättra upp genom ventilationstrumman och ut på
taket den vägen. Den idealiska tiden att närmare testa i idén var på natten
eftersom han då var ensam i sin cell i hela nio timmar.
Planritning över fängelsecellen.
Hur lätt skulle det bli att bryta upp en sådan öppning i cellväggen? Morris
böjde sig ner och skrapade i betongen runt ventilen med en nageltång. Små
flagor lossnade. Det gick alltså att gräva sig ut genom betongen men det skulle ta
evigheter. Och att få upp ett tillräckligt stort hål i väggen var inte det enda som
var svårt. Allteftersom hålet växte sig större skulle det bli mycket svårt att
förhindra att det blev upptäckt.
Morris bestämde sig för att beställa ett dragspel av samma typ som det West
hade. Han tänkte betala det med pengarna som han tjänade i fängelsets verkstad.
Dragspelet kunde till en början ställas för hålet och dölja det. När hålet sakta
blev större och alltför stort att gömmas bakom dragspelet kom Morris på idén att
göra en falsk vägg av en målad pappskiva, komplett med en målad ventil.
Ju mer Morris planerade, desto mer blev han på det klara med att hans flykt
skulle ha större utsikter att lyckas om han hade hjälp av andra. Snart hade han
rekryterat West och bröderna Anglin. Det var bra att de fanns så nära honom i
korridoren. De fyra bildade en flyktkommitté. Det första de gjorde var att skaffa
sig en ny hobby - målning. De kunde då utan att väcka misstankar beställa
penslar, färger och pannåer och, när så behövdes, framställa falska sektioner av
penslar, färger och pannåer och, när så behövdes, framställa falska sektioner av
väggen.
Medan West från sin cell intill höll utkik efter patrullerande vakter, skrapade
Morris bort bitar ur betongen med sin nageltång. Efter en arbetsam timme hade
han fått ihop en liten hög av små betongflisor men hans fingrar värkte hemskt.
Med låg röst klagade han för West och sa: ”Med den här takten håller jag väl
fortfarande på och hackar när det blir dags för villkorlig frigivning.”
”Vi får ta ett snack med bröderna Anglin medan vi äter frukost i morgon”, sa
West, och de två gick och lade sig i sina celler för att sova.
”Tjaaa.”
Clarence Anglin inledde alltid med ett tja som gärna fick hänga kvar i luften
ett litet tag, men det han sedan sa var alltid värt de där extra sekunderna av
väntan. West och Morris lyssnade med öronen på skaft.
”Ser ni min sked? Jag tror att det går att göra bra grävredskap av skedar. Man
fäster nageltången vid skeden och får då ett handtag som gör det lättare att
gräva.”
Morris lät sin sked glida ner i fickan.
”Strålande idé, Clarence”, sa han. ”Jag vet också hur vi ska göra för att få
skeden att sitta ihop med nageltången, inte hela men en bit av den. Vi ses.”
Medan de andra samma kväll målade eller spelade på sina musikinstrument
ägnade sig Morris åt påhittigt improviserat metallarbete i sin cell. Först bröt han
av handtaget på den stulna skeden och sedan tog han loss ett av nageltångens
skärblad.
”Hej, Westy”, viskade han. ”Har du en tiocentare?”
”Ja, vad ska du ha den till?”
”Langa hit, du får tillbaka pengen när vi har tagit oss ut härifrån. Håll utkik
nu.”
Morris började med att hacka bort små flisor av silver från tiocentaren tills
han hade fått ihop en liten hög på bordet. Sedan band han ihop ett femtiotal
tändstickor i en bunt. Han travade böcker i två torn, tätt intill varandra, och
placerade skedhandtaget och nageltångens skärblad i luckan mellan böckerna så
att de kom i kontakt. Till slut strödde han försiktigt silverflagorna över skeden
och skärbladet.
”Kommer det någon? Bra. Då kör vi.”
Vooschh! Morris tände eld på tändsticksbunten under handtaget och
skärbladet, och under ett par korta sekunder av intensiv hetta badade de i skarpt
vitt ljus för att sedan brinna med en orangegul låga.